Jag har lärt mig mycket under våra resor till Uganda...bland annat har jag lärt mig att ger man inte,så får man ingenting tillbaka......
När vi visar dem att vi litar på dem och att vi vill vara deras vänner så får vi vänner tillbaka.

 
När jag säger att jag ska göra en sak, då gör jag det.Vet jag om att jag inte kan genomföra det eller kommer att ha svårt att hålla det jag säger, då säger jag det inte. För mig är ärlighet i det läget otroligt viktigt.
Det är något som jag förstått under just den här resan är ganska ovanligt i Uganda...


Jag vet inte hur många gånger, bara den senaste veckan som jag har blivit tackad på facebook för att jag har svarat på de meddelande som dom skickat,eller svarat i chatten då dom velat prata eller skickat iväg de fotona som dom så gärna vill ha. En självklarhet för mig eftersom jag lovade dem då vi var i Uganda att göra det.
Men som för dem var tomma ord innan jag nu bevisat motsatsen... Jag tror att för de människorna där,som har blivit svikna,kanske inte bara en gång,utan flera,dom har kanske blivit bortlämnade eller blivit ensamma kvar sedan deras familjer dött av olika anledningar så är det naturligtvis svårt att lita på någon överhuvudtaget...

När vi då visar dem att vi håller det som vi har lovat så får man tusenfallt igen.
För mig blir det en total omöjlighet att inte göra mitt absolut yttersta för att inte svika deras förtroende.
Det som till en början kan vara en tanke hos dem att enbart vara vän med en vit för att kunna få hjälp och pengar till ett bättre liv, kan på sikt utveckla sig till en vänskap som är något utöver det vanliga.
En relation där vänskapen är det som är det viktiga och inte möjligheten att få pengar...För handen på hjärtat...vem kan säga att man inte själv hade försökt dra nytta av något sådant om man var i en omvänd situation?
Såklart man hade.

Och ibland måste man vara brutalt ärlig. För det är klart att frågan kommit om hjälp med både det ena och det andra,det är inte konstigt.
Men att där våga säga att jag mer än gärna är din vän om du vill det,men jag kan inte ge dig det här.Du måste klara dig själv och du måste kämpa varje dag för att nå dit du vill. Och så länge du kämpar för dig så kämpar jag bredvid.

Såklart gör det ont när man blir tvungen att säga det,helst av allt skulle man ju vilja hjälpa dem allihopa och göra dem trygga, och för en gång skull kunna ge dem det som dom så gärna vill ha.
Men i det långa loppet så tror jag ändå att det är vänskapen som räknas och känslan att veta att någon tror på just mig....




                                                     Anna