Att driva en blogg i den här formen som vi gör är faktiskt inte det lättaste....

Inte för att jag bloggat på nåt annat sätt förut, och inte dom andra 2 heller, (eller jo...Jennie hade nog en blogg en gång förresten där hon skrev typ 2 inlägg om jag inte minns fel...) hursomhelst, för oss är det ju inte så att vi har vårt dagliga liv bland barnen utan mycket baseras ju på minnen som vi fått under våra resor och även på information som vi får till oss via Eddie eller nån av storkillarna på Bristol.

Det hade varit lätt att skriva :" Idag har jag bakat 320 kanelbullar med lille Algot och sen har jag tvättat 8 maskiner tvätt och planterat om blommor och sen till kvällsmat så grillade vi hela familjen och efter det så kröp vi upp i soffan och hade det mysigt allihopa".

Och på det få 300 unika läsare på en dag. För att sedan dagen efter berätta att samme Algot nu har vattenkoppor och mormor har vart på besök, att man har tvättat ytterligare 3 maskiner tvätt och att man har ätit varma mackor till kvällsmat. Pang! Ytterligare 300 läsare!

Jag säger inte att det är fel att skriva om sådana saker, absolut inte.Jag kan också tycka att det är roligt att följa människor i vardagen, men det är ju inte direkt så våra dagar ser ut i den här bloggen...

Det gör det väl inte i alla andras heller , men väldigt många handlar om det vardagliga livet och om det som sker varje dag.

För dom (få) som läser vår blogg är det naturligtvis också svårt att relatera till det man läser här. Dom flesta har ju inte varit med om det som vi varit, och det är alltid lättare att bli fast i något där man kan hitta liknelser med det livet eller med saker som man själv har.

Jag har lite lite svårt att förstå detta ändå....För att om man hittar tex en blogg om någonting som man inte vet något om,borde det inte då vara väldigt intressant att lära sig något om det då?

Även om den inte är lycklig hela tiden? Jag tycker det....

Jag tycker att det är så konstigt att vi har så svårt att ta in vad som händer i världen.

Det sämsta av alla argument tycker jag är

" vi måste se eländet i vårt eget land först innan vi bryr oss om andra"

Det är så självklart så det måste man inte ens ta upp!

Naturligtvis ska vi det och det finns barn som far illa,tillockmed riktigt illa även i vårt land och det tycker jag också är fruktansvärt hemskt, MEN, det är en väldigt väldigt liten del av barnen som gör det.Dom allra flesta har ett bra liv med vuxna som älskar och respekterar dem.

Vad jag undrar är vad dom som kommer med de argumenten gör för att hjälpa dom svenska barnen som mår dåligt? Antagligen precis lika lite som dom gör för att hjälpa dom exempelvis Ugandiska barnen. Det blir alltså bara ett svepskäl till att inte göra någonting alls för någon..... Det är så jag ser på det.

Nåväl, en helt vanlig blogg kommer det här aldrig att bli!

Vi är glada och otroligt tacksamma mot er som hittar hit varenda dag eller kanske bara ibland, det är för er vi skriver. Tack för att ni läser och tack för att ni försöker förstå!

                                                                Anna