Ett av de allra allra starkaste känslomässiga minnena skedde redan under vår resa 2008...

Vårt första möte med musiken från brassbandet! Jag kan än idag känna klumpen i halsen när vi kommer skumpandes i en buss, på väg mot vår enda dag på Bristol. Redan fulla av intryck.

11 näsor tryckta mot rutan för att få se så mycket som möjligt av det ofattbara som Uganda visade oss...

fattigdomen, alla människor,all rörelse och alla nyfikna blickar vi drog till oss.

Redan då hade iallafall jag sett mer än vad jag någonsin tidigare gjort...

Vi svänger upp på en liten, liten väg och får då se en stor grupp av människor med instrument....dessa människor visar sig tillhöra Bristol och dom drar igång att spela...

Vi sitter fortfarande kvar i bussen och eskorteras den sista kilometern fram till skolan av brassbandet. Det är helt öronbedövande! Vägarna kantas av människor som alla vinkar och ropar, vi kan inte göra nåt annat än att bara skratta och vinka tillbaka.

Inuti kändes det som om jag skulle sprängas.

Jag har aldrig,varken förr eller senare, upplevt den känslan som jag kände då. Att tas emot på det sättet utan att förtjäna det känns konstigt.

Jag tror inte att ett endaste öga i vår buss var torrt. Vi kände alla att det var något utöver det vanliga och något som vi troligtvis heller aldrig kommer att uppleva igen...

Det är fortfarande så att min absoluta favorit när jag är i Uganda är att höra brassbandet spela.

Jag skulle kunna sitta i timmar och bara se och lyssna på dem. Dom gör något dom kan och som dom är trygga med, och trots att dom ofta både ser lite sura och sammanbitna ut då dom spelar så ser man lyckan i deras ögon.....och det betyder allt.

                                                                       Anna