Min man ropar till mig från sin plats i solstolen en av de vackra sommarkvällarna vi haft nu...

-Anna! Vi bor för jävla vackert och vad bra vi har det här!

Jag går ut till honom och ser det han ser.

Sädesfält som sträcker sig längre än vad vi ser, solen som sakta är på väg ner och allt är helt stilla...

Det är ju så att man kan bli religös.

Det är vackert....vansinnigt vackert.

Jag känner än en gång en otrolig tacksamhet över turen jag haft att hamna just här,tillsammans med människor som älskar mig för den jag är.Jag är inte perfekt, men jag duger.

Samtidigt som den känslan kommer så kommer också känslan över mig att jag önskar att livet var så här för alla...

Kanske inte just att dom har utsikten från vår solstol, men känslan av att vara älskade och att livet ibland är enkelt att leva.

Vi får aldrig glömma att se vad vi har omkring oss, det är lätt att man gör det.

Jag gör det,men min man gör det inte.

Det är tur att jag har honom som påminner mig om allt det vackra när jag glömmer att se det...