Att mötas av ett Hi mom!   i chatten på facebook är faktiskt inte alltid roligt.

Inte för att det spelar mig nån roll egentligen , men det gör lite ont. Jag vill inte spela den rollen för någon i Uganda.Jag önskar så vansinnigt att dom hade haft sin egna mamma kvar och att dom skulle kunna gå hem och säga hej till henne.

Jag är så långt borta ifrån dem och jag kan inte ge dem det dom behöver...

Jag kan vara deras vän när jag är där och jag kan vara deras vän när jag är hemma,

men jag kan inte finnas för dem på det viset som många av dem hade behövt.

Mitt liv är ju här, tillsammans med min familj.

Men hur ska jag kunna låta bli att inte känna? Jag vet att jag inte funkar så. Men ibland önskar jag att jag gjorde det. Jag vill så gärna att varenda unge därnere skulle känna sig helt trygga och alldeles lugna varenda dag, men jag vet att dom inte gör det, och jag vet också att många utav dem aldrig kommer att göra det heller.

Då gör det ont, för jag är ju en mamma, jag är bara inte mamma till dem. Men känslan, den är fortfarande precis densamma