Jag tittar på klippet som Jennie lagt in av sitt fadderbarn.....och jag blir ledsen. Inte ledsen av sorg direkt, men jag har så svårt, fastän det är jag som har filmat det , att förstå att vi får vara med om det här....det är en unik stund. Det händer där och då och vi är med. Det var stort, jättestort, även då när det hände, men då var man så fullt fokuserad på allt som skulle ske så man inte riktigt tog det till sig. NU däremot när jag tittar på det får det en helt annan innebörd.

Vi har Jamirah bredvid Gloria, även hon ett av de barnen som har haft turen att få en egen vän i Sverige.

En engagerad sådan dessutom. Jag minns då den lilla flickan kommer hand i hand med Eddie och frågar om vi inte har hennes Ingela med oss? Då förstår man att det vi gör är viktigt.

Samtidigt som det väcker oerhört starka känslor inuti av rädsla för att misslyckas med det som vi åtagit oss. Vi lovar aldrig någon någonting därnere, men inuti en själv har man ändå byggt upp en känsla av allt vi måste/vill göra och det är det jag är rädd att vi inte ska kunna genomföra...

Vi har en lång väg att gå , det är mycket uppför fortfarande. Intresset för den här sortens arbete är väldigt svagt och det är svårt att få människor engagerade.

Jag har svårt att acceptera att det är så,för jag vill så mycket.

Men....det är väl bara att kavla upp ärmarna och köra på, tids nog kanske även folket vaknar!

                                                     Anna