Vid det här laget, nu när det gått över 4 år sedan vi första gången var i Uganda så borde jag ha vant mig vid jobbiga människoöden, men saken är den att jag har insett att jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att höra det.

Mitt hjärta vrids om i 360 grader på en halv sekund och det gör vansinnigt ont....

Tack och lov har jag inte dem framför mig då jag får höra om det som dom varit med om för då hade jag antagligen tagit dem med mig hem.

Många öden har man hört därnere men det är också många som kommit nu då man håller kontakten via internet med dom lite äldre barnen och ungdomarna.

När man själv kanske är den som står för det sista hoppet hos dem så kan det ibland kännas lite överväldigande. Man vill vara deras vän, men ibland får man också spela rollen som coach, mamma och lyssnare för det som dom behöver få ur sig.

Då vill det till att man säger rätt saker....och hur vet man det?

När en pojke på 15 år berättar att han förlorade sina föräldrar då han var 3 månader och allt sedan dess bott hos vänner till familjen och jobbar för dem för att de ska betala skolavgiften för honom då är det faktiskt lite svårt att veta vad man ska säga....

Vad är rätt i det läget?

- Kämpa på.....?

Jo tjena, det är ju det enda han har gjort dom senaste 15 åren liksom.....

Eller kanske:

 -Jag tror på dig....!

Hjälper det ens? Jag vet inte, jag har faktiskt inte en aning....

Jag vill ju hjälpa dem att behålla hoppet och tron på sig själva men jag kan inte leva deras liv och jag har insett, att hur gärna jag än vill, så kan vi inte hjälpa dem alla.

Det är den nakna sanningen.

I mina bra stunder är jag nöjd med dem som vi har kunnat hjälpa. 

I dom lägena när jag pratar med dom ungdomarna som jag inser att jag kanske inte kommer att kunna finnas för, då är det inte roligt alls, men jag kan fortfarande inte hjälpa dem.Jag har inte dom möjligheterna helt enkelt.

Jag tror att det är svårt för folk att förstå vilken annorlunda situation man befinner sig i när man man är nere i Uganda. För samtidigt som man ser så mycket fattigdom och elände så finns det ingenstans i världen där vi möter så mycket glädje, lycka och kärlek som just där!

Det är en otroligt udda känsla, 2 världar möts och man ska förena dem på ett bra sätt.

Där nere väger glädjen och lyckan över utan några som helst problem.

När man kommer hem så blir det lite svårare att bara minnas det, då kommer gärna det lite jobbiga tillbaka också.

Men jag kommer att lära mig att hantera det också, allt jag behöver är lite tid.

                                                                        Anna