Då bloggen handlar om Bristol och livet på och kring skolan så tänkte jag göra en liten avstickare och ta med er på våra upplevelser då vi vid vår resa 2008 avslutade den med att åka på safari......

 

 

Vi startade tidigt på morgonen så att vi skulle vara framme i tid. Vi blev uppdelade i två bussar. Jag, Anna och tjejerna i en buss och Agneta, Victoria, Lasse och killarna i en buss. Vi var inte ensamma i våra minibussar utan vi reste med fler deltagare som hade varit med i VM i samarbete och som även dom ville avsluta resan med safari och se mer av Uganda.

 

Hur det än var så begav vi oss i väg. Vi visste nog inte riktigt hur lång vår resa var men vi blev lovade att vara framme i god tid innan mörkret då vi skulle besöka ett stort vattenfall som låg vid Nilen (tyvärr har namnet på vattenfallet fallit ur mitt minne.......).

 

Vi höll nog i hop med dom andra bussarna en bra bit men plötsligt så började vår buss dåna något fruktansvart för att tills sist bara inte fungera över huvudtaget. Efter lite huvudbry hos busschauffören och hans repratör ( finns alltid en sådan ombord på varje buss) så kom dom på att det måste vara kamremmen som var sönder. En ny buss skulle dom försöka få fram till oss och vårat resesällskap. Det skulle inte ta så lång tid så dom andra bussarna forstatte sin resa och vi skullle hålla kontakt med Victoria och Agneta och berätta hur långt efter dom vi var.

 

Tiden gick och efter mycket irritation från våran sida så kom där en ny buss så att även vi kunde fortsätta vår resa. Efter ytterligare några mil/timmar i en trång varm liten buss så började vi känna en lukt. Ett par stockholmstejer i min och Annas ålder som var med på vår buss började också ana oråd så vi påpekar detta för chauffören och vi får ett leende tillbaks att It´s ok!  Allt var verkligen inte bra för efter en stund så började bussen rökfyllas och vi fick nästan panik och skrek att han var tvungen att stanna NU!! Snabbt som ögat fick vi kastat oss ur bussen för att se hur det fullkommligt rök både på insidan och utsidan. 

 

Nu befann vi oss mitt i ingenstans och vi kunde bara skartta åt eländet. Victoria och Agneta hade vi inte lyckats få kontakt med på några timmar och vi började också bli väldigt hungriga. Busschauffören berättade för oss att han skulle få skjuts med en annan buss till en lite by längre bort på vägen för att försöka få tag i en ny buss till oss. Allt gick så fort så helt plötsligt så stod vi alldeles ensamma tillsammans med stockholmstjejerna på en landsväg mitt i Arika.

 

Anna kom på att hon hade lite choklad kvar i väskan ( som vi egentligen äter tillsammans med malariatabletterna) så vi satte oss utmed vägen och börjad äta lite på chokladen som smakade väldigt gott då vi inte ätit något sedan tidigt på morgonen.

 

Plötsligt så hör vi något och jag och Anna tittar på varandra. Blicken vi gav varandra sa att nu måste vi vara duktigta och inte visa för tjejerna att vi egentligen är skiträdda!!! Det höga gräset utmed vägen börjar röra sig, är det ett stort djur eller vad är det? Ska vi springa eller bara stanna och vänta på att det ska komma ut? Vi hör att det närmar sig och gräset rör sig ännu mera.....och ut kommer ett par män med dom största knivar/machetas vi någonsin har sett! Vad ska vi göra!!!

 

Lugnet lägger sig rätt så snabb. Dom är bara väldigt nyfikna på vad det är som har hänt och har antagligen hört oss prata. Dom vill oss inget illa men den rädslan jag kände då var inget jag vill uppleva igen.

 

 

 

 

Här sitter vi vid vägen och väntar på att en ny buss ska komma.

 

Bussen kommer efter ett tag och vi kan fortsätta vår resa. Efter 12 långa timmar på ler/grusvägar och lite asfaltsvägar kommer vi fram till campen. Dom andra har kommit fram som dom skulle och har också besökt vattenfallet. Även om vi har vilat lite i bussen är vi riktigt trötta och somnar gott den kvällen lyckliga över att ha kommit välbehållna fram!

 

 

En trött Amanda och Linnéa

 

Nästa morgon går vi upp väldigt tidigt för att kunna se djuren i gryningen då dom kommer fram för att dricka i Nilen. Vi åker i safaribussar där taket är upphöjt så man lätt kan se alla djuren. Vi är glada över allt vi får se, apor, lejon, elefanter, flodhästar, giraffter, vattenbufflar och mycket mer. Med oss på bussen har vi en guide som leder oss på rätta vägar. Han har möjlighet att ingripa med gevär om något djur skulle ge sig på vår buss. Han är en glad kille som verkligen vill att vi ska få se så mycket som möjligt och via sin kommradio så har han kontakt med dom andra guiderna och leder oss till djuren. 

 

När vi kör där på vägen så ser vi något stort ligga på vägen. It´s a turtle ( en sköldpadda) säger guiden och i samma veva så guppar bussen till rejält och guiden säger - oh, it was a turtle.........shit vi har kört över den och hur det gick för den kan ni nog ana....!

 

 

Vår guide

 

 

 

När vi kommer tillbaks till Nilen efter vår långa safari upplevelse så åker vi över med båten och vi ska få lunch. Där finns ett litet matställe där vi ska äta innan vi ska ut på Nilen för att se djuren som trivs vid vattnet.

 

Hur det blir som det blir kommer jag inte riktigt i håg men Agneta, Lasse, Victoria och killarna kommer iväg på sin båtresa utan oss och vi blir skjutsade till matstället själva utan dom. När vi kommer dit så får vi vår mat men dom tror att vi också kan komma i väg med vår båt, så om vi äter lunchen nere vid vattnet så har vi koll på när båten kommer!

 

Va ska man säga, vi gör ju som vi blir tillsagda. En underbart god lunch som Lisette ger tummen upp för och vi känner att allt känns bra. Medans vi sitter där alldeles själva så går tankarna fram och tillbaks och helt plötsligt så inser vi att vi verkligen är själva, med Nilen alldeles intill oss och i Nilen finns det djuret som dödar flest människor varje år!!!! Hjälp, vi ser inga men vi sitter på helspänn för dom kan springa fort också har vi hört.

 

 

 

Det är flodhästen som vi inte ville möta!

 

 

Allt gick bra och vi kom ut på Nilen. En båtresa på ca tre timmar där vi fick se många stora vackra djur i sin rätta miljö. När vi sitter där i godan ro och bara njuter så tar mannen som kör båten av sig sin flippflopp och börjar vifta med den över huvudet på oss. Vi undrar varför och kommer på att det kanske var en fluga eller någon annan insekt som han ville hjälpa oss att få bort. Så vi frågar vad det var och mannen säger  - It´s very dangerous, it can kill you!!! Vi tittar på varandra och kännde att då klarade vi oss igen då !

 

Vi kom så långt på Nilen att vi fick se vattenfallet dom andra hade sett kvällen innan och på vägen tillbaks så sprack molnen upp och för första gången på många dagar så kom solen fram. Vi lutade oss tillbaks och somnade nog till en stund lyckliga över att ha överlevt alla dessa äventyr vi varit med om det senaste dygnet.

 

 

 

 

Efter båtturen fanns tiden så att även vi kunde få komma upp till vattenfallet innan mörkret kom.

 

 

 

Ingen bra bild egentligen men den säger väldigt mycket för mig. Vi var våta och trötta men väldigt lyckliga!

 

 

Tidigt nästa morgon så beger vi oss tillbaks till Kampala och även om resan hem gick bra utan några större problem så tror jag att våran chaufför skulle ge sig på att förbättra rekordet på körtiden från campen till Kampala då allt vi såg utanför fönstret i bussen försvann förbi i en farlig fart. Men på med bältet och en känsla av att vi ändå var på väg hem och nog skulle överleva denna resa med!

 

Nu kan man verkligen se tillbaks på resan och skratta åt det som hände. Men där och då så var man inte så tuff. Allt vi upplevt vill jag verkligen inte vara utan och skulle gärna uppleva det igen om jag fick chansen.

 

                         

                                                 Jennie