Den dagen då vi var med i radion så frågade programledarna en del under tiden då vi inte var i sändning.

Dom frågade bla om man får favoriter bland barnen. Frågan är lite känslig faktiskt eftersom jag inte riktigt gillar svaret på den..... För Ja, man får det.

En del barn ser man bland alla hundratals barn för att det är som att dom lyser lite starkare.

Ögonen söker automatiskt efter dem, och man vill så in i himmelens gärna rädda dem från allt elände i världen. Man får osynliga band till de barnen och man kommer aldrig någonsin att glömma dem. Det är inte så att man inte ser de andra, man ser bara vissa mer.

Oftast är det inte de barnen som ropar ens namn när man kommer eller de som hoppar upp i famnen på en då man klivit innanför grindarna på Bristol, utan de blir gärna de barnen som håller sig för sig själva, de som ser ut att behöva lite extra närhet, det är dom man ser.

Det var så vi valde vårt barn Kalema som vår familjevän. Han sa ingenting. Han var ny på skolan och han var utan vänner. Vi såg honom både jag och Hampus och det var Kalema som vi skulle ha till vår lille speciella vän. När jag nu mötte honom senast var han betydligt mer kavat och stoltheten att det var just jag som var hans vän gick inte att ta miste på.

Victoria är fantastiskt duktig på att se de barnen som egentligen inte syns...Hon sållar snabbt ut dem ur mängden av barn och får dem att känna sig sedda för en liten stund.

För det är det enda vi kan göra och det vi vill göra...Få dem att känna sig betydelsefulla.

Få dem att förstå att deras närvaro i vårt liv gjort skillnad även för oss. Det är inte bara vi som kliver in och rör om i deras liv utan dom gör det också i vårt liv.

Vem hade jag, Jennie och Victoria varit om vi inte bestämt oss för att köra på med det här?

Vem hade Eddie varit? Hur hade läget sett ut för de här 400 barnen?

Frågor som vi naturligtvis inte har nåt svar på, men jag kan nästan lova att det har gjort en skillnad för oss alla....