Dagarna går och snart bär det av med ännu en resa. Det är mycket som ska fixas innan man åker, kolla alla vaccinationer, ha koll på allt som ska ner i resväskorna, planera vad som ska ske under vistelsen, förklara för alla nära och kära hur stort behovet av hjälp är osv. Det är många och viktiga funderingar som upptar ens tid innan avresan. Det är ju inte jobbigt på något sätt för man vet ju att det är genom allt detta som resan närmar sig.

Efter en lång flygresa där morgonen har övergått till eftermiddag och eftermiddagen till sen kväll, så ser vi ljusen på marken och man drar en lättnadens suck över att vara framme. Vi går av planet och det går en ström av männsikor in till ankomsthallen. Först så måste man köpa ett visum och i värmen står vi alla trötta, vissa med svullna fötter.....i en lång kö som sakta, sakta ringlar sig framåt. När vi har blivit godkända och fått köpt vårat visum så fortsätter vi för att ta emot våra väskor.

När väskorna är i tryggt förvar så känner man hur pirret i magen ökar. Tröttheten är som bortblåst och våra blickar söker sig mot utgången. Där ser vi ett välkänt ansikte med ett lika välkänt leende, Eddie och hans familj står och väntar på oss. Med sig har han också några barn från Bristol. Välkomnandet är stort och vi är alla glada över att träffas igen.


Vi går ut mot den lilla bussen där vi tränger i hop oss tillsammans med all vår packning. Rutorna på bussen är nere när vi kör från flygplatsen in till Kampala och dom så igenkännande lukterna, den smått hysteriksa trafiken och myllret av människor välkomnar oss än en gång. Vi är alla så förväntansfulla över vad vi ska uppleva under vårt besök och vilka människor som kommer att beröra oss och sätta avtryck i våra hjärtan.

Denna resa kommer inte att bli så för min del. Efter mycket övervägande så beslöt jag mig pga av olika omständigheter att inte följa med. Det var ett tungt beslut då jag känner att jag sviker "mina" barn. Jag har pratat med Eddie om varför jag inte kan följa med och han förstår, så det känns i alla fall bra. Trots detta så känns det väldigt konstigt att inte följa med.

Jag vet att Anna och Victoria kommer få en resa full med nya intryck och möjligheter att göra skillnad för barnen på Bristol. Jag vet också att jag på något sätt ändå kommer vara med dom på resan och vem vet, kanske är vi där snart igen........




                                                    


Jennie