Ett utav de barnen som vi hade med oss till Uganda,heter Robert. En kille med ett väldigt stort hjärta och stor vilja att lära känna de barn som vi träffade.Han gav av sig själv,till oss alla,svenskar som Ugandier, utan förbehåll under hela vår resa 2008- Här har ni hans syn på det han fick vara med om!




Ugandiska och svenska vänskapsbrobyggare

 

Det var inget snack om saken. Sedan vår klass blivit informerade om att det fanns möjlighet för en av oss att få följa med på en resa till Uganda så nappade jag direkt. Det man skulle göra var att man skulle skriva ett brev där man motiverade varför just jag skulle var den som skulle följa med på resan. Snart så satt jag där vid skrivbordet med pennan i högsta hugg. Det skulle vara fantastiskt att följa med på en sådan resa. Ett äkta äventyr, en möjlighet att vidga sina vyer, nya berikande erfarenheter. Då det väl stod klart att jag skulle få åka med så blev jag riktig glad och förväntansfull. Ett äventyr stod nu för dörren och snart skulle det bära av ner till Afrika.

 

Vi bodde på Hotel Calendar i huvudstaden Kampala, över sängarna hängde myggnäten ner och varje morgon inleddes med den rutinmässiga malariatabletten i samband med frukost. Kampala var en stad med kontraster; vi gick utanför ett lyxigt golfhotell och var inne i en större galleria likväl som att vi bevittnade kåkstäder där bostäderna utgjordes av rangliga skjul där plåtar var det enda skydd som man hade mot drag och kyla. Trafiken hade lite av en ``vilda västern´´-karaktär och på en motorcykel såg jag en man som bar vinterjacka och mössa trots att det var varmt och fuktigt i luften. Jag fick förklarat för mig att det berodde på att man här i Uganda bar runt på sina ägodelar, lämnade man dem i bostaden så skulle det mycket väl kunna bli som så att man blev av med dem.

 

Vi umgicks med elever från Bristol Academy School och bandmedlemmar i Bristol Academy Brass Band. Vi pratade, umgicks, käkade middag, tillverkade vänskapsband, spelade kort (Jag lärde faktiskt ugandierna ett kortspel - ``Finns i sjön´´, fast för engelskans skull så fick det heta ``It’s in the lake´´.) och spelade fotboll. Jag blev särskilt god vän med William Kiwanuka, en kille vars hjässa alltid pryddes av en röd Arsenal-keps. De har bra koll på fotboll i Uganda, i synnerhet bra koll på engelska Premier League. Det var ett intresse som jag delade med mina afrikanska vänner och dispyter följde angående vilket lag i Premier League som egentligen var bäst. När jag berättade att jag var supporter till Manchester United så skrattade William bara. För att undgå diskussionen om rivaliteten mellan våra favoritfotbollslag så styrde vi snabbt in på nytt samtalsämne och jag fick reda på att William tyckte om bandet Westlifes musik.

 

Engelska var språket som gällde i Uganda vilket var underlättande (engelska är ju basis i svenska skolan och övriga världen; om tyska, franska skulle gällt i Uganda skulle det varit lite svårare) och lärorikt. Uganda var ju en del av Brittiska Östafrika under kolonialtiden och engelska är något som levt kvar genom det koloniala arvet. Det var nyttigt att öva engelska och att möta upp en annan kultur. Det var även nyttigt kommunikationsmässigt sett – man lärde sig att nyfiket ta initiativ till nya diskussioner och kanske framförallt att ta mod till sig att våga prata om ditt och datt med vilt främmande människor vilket kanske inte alltid är så lätt, men det är oerhört stimulerande när man väl vågar. Man lär sig så ofantligt mycket bara av ren nyfikenhet och att sen vara öppen tillbaka och berätta kanske om hur det är i Sverige eller hur det är i Varberg etc., det ger!

 

Resan var fantastiskt och en erfarenhet som jag kommer bära med mig. Man mötte upp många intressanta människor och berikades med givande, spännande konversationer. Jag lärde mig vikten av möten - dialogen. Genom möten utbyter vi erfarenheter, kunskap, humor etc. Jag vill också poängtera att även om jag stod där i utvecklingslandet Uganda nyss kommen från välståndets Sverige, trots dessa kulturskillnader, så rådde det lättsam konversation. Det var lätt att bygga vänskapsband då vi i grunden är rätt så lika. Ugandier som svenskar – alla har vi intresse i att forma ett liv som innebär vänner, utbildning, kärlek, hobbys, humor etc. Jag är oerhört glad över att jag fick möjligheten att åka ner till Uganda och lära känna alla mina vänner på Bristol Academy School och i Brass Band. Jag har lärt mig hur triggande spännande det kan vara att möta upp en annan kultur. Jag har lärt mig vikten av att bygga broar till människor och glädjen som finns däri att hämta om man nyfiket tar kontakt med andra människor.

 

                                                                                                             Skribent: Robert Johnsson

                                                                                                                                    2012-01-04

                                                                                                                                          Tvååker