Jennie skrev i ett av sina inlägg att man måste hitta små fack att stoppa sina minnen i för att man inte vill glömma något som vi varit med om. Det tycker jag är ett fantastiskt bra sätt att beskriva det hela för det är precis så man gör. Man kommer inte ihåg allt hela tiden,men rätt som det är så öppnar sig ett av facken och minnena väller fram!
Det kan komma av en lukt, ett foto, en känsla eller av precis vad som helst.
Min Linnéa kan tex säga, åh här luktar Afrika! Så minns man....
Det är ett härligt sätt att ha det på, för på så vis så finns minnena om Uganda alltid runt omkring en.
Jag tar ofta fram breven som vi fått av barnen på skolan då vi varit där, dom luktar på ett speciellt sätt och det ger mig energi....konstigt kanske, men sant.
Vi har ett par filmsnuttar från skolan där brassbandet spelar och alla barnen springer med och sjunger och dansar, sätter jag på dem så, Vips är jag tillbaka på skoltrappen på Bristol och ser och hör allt lika klart som när vi var där.

Vad jag egentligen vill säga med det här vet jag inte.....men kanske att ni själva ska se till att fylla era fack med era lyckliga minnen,som ni kan plocka fram då det kanske är lite tungt eller tråkigt nångång, det blir på nåt vis lite lättare då.

En liten stund på skolan från vår resa finns i ett av alla mina små minnesfack. Just den stunden är aldrig långt borta utan den ligger alltid nära.... Jag satt på trappen på Bristol som så många gånger förr.Barnen var överallt och ingenstans men rätt som det var så kom ett litet barn och kröp upp i mitt knä. Han satte sig där och tog mina armar och lindade dem kring sig. Han satt alldeles stilla och var så lugn. Vi satt så en lång lång stund och det var en stund av lycka både för mig och för honom tror jag. Undra om han någonsin suttit så förut?
Troligtvis inte.


                                                      Anna