En sak som jag ofta funderar på är vad vår resa satt för spår hos de barn vi hade med oss då 2008... Ett par av barnen har man ju fortfarande kontakt med såklart då det ena var mitt eget, men hos de andra? Undra om de ens tänker på att de har varit där och upplevt något som de allra flesta människor inte har gjort? Eller är det så att det för ett barn är så självklart att ha gjort det som man gjort så att man inte tänker på det som något unikt? Jag vet inte.....

På resan 2008 så var vi med om väldigt mycket blandade saker. Vi var ju på det där luddiga VMet i sammarbete som jag inte ens kan förklara vad det är, och vi var på skolan hos alla barnen och sen avslutade vi hela resan med en safari på ett par dagar. Är det det som satt sig mest hos dem kanske? Eller är det den konstiga maten eller lukten eller sunkiga rummen?


Vad jag hoppas att barnen fått med sig är förstås ett minne för livet, alla skratt vi hade, alla helt galna händelser som förde oss samman till en grupp som fungerade så jättebra under hela vår resa. En del av barnen var framåt och drivande och andra lite mer försiktiga, men gemensamt för dem alla var att dom var helt fantastiska. Dom måste ha varit både hungriga och rejält trötta men inte att de gnällde! Det hade ju inte varit så konstigt faktiskt. Så långt borta från de bekvämligheter vi är vana vid, det är stort!



 Men de barnen vi hade med oss då är inga barn längre, de är ungdomar och snart tillockmed vuxna, jag hoppas och önskar att de har fått med sig något bra, någonting som sitter kvar inom dem föralltid, såsom det sitter hos mig.



En liten Amanda (Jennies dotter) och en liten Linnéa (Annas dotter) tillsammans med barn från Bristol 2008.


                                                Anna