I slutet av maj 2008 hade dagen kommit då vi skulle iväg på vårat stora äventyr. Den enda av oss som hade varit där tidigare var Agneta. Hur mycket Agneta berättade om vad som väntade oss så hade vi i vår vildaste fantasi aldrig kunnat ana vad vi hade att vänta oss.

Som ni läst i tidigare inlägg så var det 7 elever från Bosgårdsskolan samt Agneta, Victoria, Anna och jag. En av dom som blev vald att följa med var min dotter Amanda. Att vi skulle få dela detta äventyr kändes helt otroligt!

Vi kom iväg och det var, många vad jag tror, oroliga föräldrar som skickade iväg sina barn till ett så främmande land som Uganda. Vi lovade dyrt och heligt att vi skulle finnas där för barnen och ta väl hand om dom.

Resan ner gick hur bra som helst och efter många och långa timmar var vi framme. Morgonen efter vaknade vi upp till en helt ny värld. Vi hade innan resan tagit en hel drös med vaccinationer som skulle skydda oss på alla sätt. Vi var också tvugna att äta malariatabletter. Varje morgon var vi på varandra och påminnde om att ta malariatabletterna för sjuka i Ugande det ville vi absolut inte bli!

Dagarna gick och våra upplevelser blev större och större för var dag. Barnen skötte sig utmärkt och var så duktiga i mötena med våra nya vänner på Bristol Academy. Vi var alla förvånade hur bra allt flöt på.

Efter 4 dagar så började min Amanda klaga på att hon hade så ont i ögonen. Det var på kvällen och det starka ljuset som kom från lysrören i taket gjorde att hon inte kunde titta, utan fick blunda så gott det gick. Vi gick och la oss som vanligt på kvällen men mitt i natten så bankade Annas Linnea på dörren till mitt och Annas rum och sa att Amanda hade kräkts. Jag skyndade mig in i deras rum och fann en usel Amanda. Under natten som gick så blev hon sämre och sämre. När dagen kom var jag och Amanda kvar på hotellet ( hotell var att ta i, men i deras mått mätt, så ja ett hotell....)då dom andra fortsatte med det som fanns på schemat. Det som fanns att äta ville Amanda inte få sig men lite dricka fick hon ner.

Dagen gick och när kvällen kom började jag nog bli lite orolig då detta inte kändes som en vanlig magsjuka för det fanns så många olika symtom som huvudvärk, ont i ögonen, yrsel mm. Efter ett tag så började vi prata om att bara det inte var malaria hon hade fått!! Under sen kväll/natt så tar Agneta tillsammans med mig beslutet om att Amanda måste till en läkare. Vi får hjälp med att ringa en taxi som kommer och hämtar oss vid vårt hotell som ligger en bra bit utanför Kampalas innerstad. I den varma natten far vi i taxin genom slumområden och ett myller av människor i en stad som aldrig sover. Vi hade tidigare tagit reda på var vi skulle vända oss om vi skulle behöva uppsöka läkare. Väl framme så stiger vi in i mottagning som är överfull av männsikor som alla behöver hjälp och jag kan lugnt säga att vi var dom enda vita där och blickarna som vi fick då kommer jag aldrig glömma. Vart var vi och vad skulle hända med oss. Snabbt så visade sig gästvänligheten oss och dom fixade plats så att jag och Amanda fick sitta ner. Agneta fick prata med en läkare och förklara Amandas dåliga tillstånd.

När vi satt och väntade så såg jag hur Amanda blev sämre och sämre och utan att vänta alldeles för länge blev vi visade in i ett rum. I detta lilla rum skedde nog allt! Det var ett undersökningsrum, labratorium, där fanns proteser och mitt i detta rum satt jag med Amanda i knät. Vi fick förklarat för oss att dom skulle ta blodprov och innan någon hann att reagera så satt där en nål i armen på Amanda. Panik!!!! Var kom nålen ifrån, var den ny, var den använd innan, jag hann ju inte se! Sedan fick vi sitta i samma rum och titta på när dom analyserade blodet. Efter ett tag blev vi visade in i ett rum och en väldigt vänlig ung läkare kom in till oss. Amanda var fortfarande väldigt medtagen och mådde dåligt. Han tog verkligen detta på allvar och sökte på nätet, jo dator hade dom, slog i böcker och ringde tillock med ett samtal vill jag minnas. Efter en stunds sökande så frågade han om Amanda äter malariatabletter? Jo det gjorde hon ju men alla symtomen hon hade visade ju på malaria. Han ville inte släppa detta utan efter ännu mera väntande så trodde han att hon hade fått för stor dos av sina marliatabletter som då kunde visa samma symtom som malaria!!

Innan avresan så hade vi varit på våran vårdcentral här i Tvååker och fått recept på malariatabletter. Amanda som vid denna tidpunkt bara var 11,5 och inte vägde så mycket hade fått en vuxendos på sina tabletter i stället för en barndos. Jag kan inte med ord säga hur förbannad jag var på läkaren i Tvååker som inte hade mer koll!

Läkaren berättade att Amanda skulle få en spruta med något jag inte kommer ihåg vad, men som man får om man har malaria, bara för att utesluta att det inte var malaria. Amanda var så dålig att jag fick bära in henne i ett nytt rum. Där inne stod den största kvinna jag någonsin sett. Hon sög tag i MIN Amanda och lyfte upp henne på en brits, ner med byxorna och satte den största spruta jag någonsin sett i skinkan på henne. Det var nog tur att hon var så medtagen som hon var för hon hann inte riktigt då uppfatta vad som hände. Efter detta fick jag tillbaks henne med väldigt stora tårfyllda ögon och en väldigt öm skinka.

Vi fick nya malariatabletter som skulle motsvara hennes vikt och ett recept på mer som vi kunde hämta ut dagen efter. Taxin hade väntat på oss utanför och tog oss tillbaks till hotellet. När jag och Amanda hade lagt oss i sängen ensamma i vårat rum så kom tårarna på mig.

Jag önskar inte ens min värsta ovänn det som hände oss den kvällen. Jag har alldrig känt mig så ensam som jag gjorde där på läkarstationen, Agneta var med och stöttade oss så helt ensam var jag inte, men så totalt utlämnad i andras händer på andra sidan jordklotet och ingen mer än jag och Amanda skulle få uppleva detta. Jag kunde inte heller släppa om nålen som användes vid blovprovet var ny eller gammal, det gnagde i mig länge efteråt.

Morgonen kom och Amanda började sakta bli bättre och bättre. Det tog några dagar till in matlusten och den gamla Amanda kom tillbaks. Jag vill aldrig uppleva detta någon mer gång för det har satt sina spår hos både mig och Amanda, men jag är ändå glad att allt gick så bra som det gjorde.

Våra resor är bara till glädje men jag vill ändå berätta att allt kan hända när man minst anar det!


Jennie