På vår resa 2010 hade vi ju endast ett barn med oss,min son Hampus, då 13.5 år gammal. En tämligen cool kille utan några större krav och önskemål, han flyter oftast bara med. Så också på denna resan.


Som jag sagt förut så är det inga lätta resor vi ger oss iväg på. Det är resor med ganska mycket hunger, för maten är inget vidare (läs hemsk), man ser mycket elände och känner starkt för alla de människor man möter. Och en ensam 13-14 årig pojke med 4 kvinnor i Uganda kan ju tyckas vara lite halvkul....
Men jag tror att för Hampus del så har den här resan satt sig hos honom. Vi pratar ofta vad vi var med om. Han skriver fortfarande brev till en del barn vi mötte därnere på skolan och jag tror att medvetenheten ökat hos honom om att vi har det bra.
Detta gäller också min dotter Linnéa,Jennies dotter Amanda och förhoppningsvis alla de barn som var med då 2008.


Sen är det ju inte så att mina barn är nöjda med gamla kläder eller att inte ha de senaste teknikprylarna för att dom har varit i Afrika och sett elände, så funkar det verkligen inte, men jag tror att det kommer på sikt, tänket om att det finns andra i i världen än bara vi. Iallafall så hoppas jag det.
Det är ju inte heller meningen att vi ska behöva lida här eller vara hungriga eller ha trasiga kläder, för det hjälper ju inte dem iallafall....Men visst kan man skänka det en tanke ibland? Det är väl inte för mycket begärt?
 

                                                           Anna

(Själv hade jag vansinnigt dåligt samvete länge då jag kom hem efter förra resan, för bara några dagar innan vi åkte så köpte jag mig en ny Didrikssons vinterjacka för 2000 kr...... dom pengarna hade hjälpt 3 barn i Uganda till ett år i skolan..... Ångest!
Men som sagt....vi lever ju vårt liv här, men vetskapen om vad jag kunde gjort för dem pengarna istället sved just då, nu känns det okej, min jacka är varm och jag gillar den)


En glad kille på väg på sitt livs kanske största äventyr...