Att resa med barn/ungdomar är inte alltid lätt. Det finns ofta många förväntningar och dom har kanske målat upp en bild av hur resan kommer att bli. Väl framme vid resemålet så har jag ofta upplevt när jag själv rest med min familj att det kan bli en from av besvikelse för barnen/ungdomarna. Inte att man är just där, för det har man ju längtat till väldigt länge, man har varit med om en spännande flygresa, dom har berättat för sina kompisar osv, nej det är nog så att det är det oväntade som kan bli till det negativa stundtals under resan.

När vi har varit på våra resor till Uganda har vi rest med ungdomar vid båda tillfällena. Första gången hade jag med mig min Amanda och 6 ungdomar till. Den resan vi gjorde då hade vi inte så många möjligheter till att förbereda oss på utan vi var alla väldigt förväntningsfulla och trots att kontrasterna var så stora så känner jag att ungdomarna på den resan var fantastiskt duktiga.

Vid den andra resan 2010 hade vi Hampus, Annas son med oss. Då Anna och hennes familj är nära vänner till vår familj så har barnen under åren nästan växt upp som syskon och vi har lärt känna varandras barn väldigt väl. Hampus är en väldigt lugn och klok kille, och att han skulle följa med på den andra resan kändes så rätt redan från början.



Här sitter Hampus och Anna vid en marknad utanför vårat hotell.

Det är så många känslor för oss alla, man får se så mycket som man helst bara vill blunda för. På kvällarna sitter man timtals och bara pratar för att orka bearbeta allt man sett och varit med om under dagen, det är nog väldigt avgörande för att hitta ork och energi till nästa dag. Man såg hur Hampus också kämpade med alla intryck han fick uppleva, alla barnen som fullkomligt flög på oss när vi kom till skolan första dagen. Hur alla var på Hampus då han var enda barnet på just denna resan. Dom drog i honom för att visa något, dom tog i honom bara för att känna hur det känns att ta på just en vit människa som dom aldrig tidigare sett......



Här är vi vid skolan med vår vän Davis som vi träffade redan 2008.



Jag vet inte hur många hundratals kort som Hampus fick vara med på, alltid med ett leende, alla ville ju vara med på ett kort med sin nya vän från Sverige!!

Det är väldigt svårt med bara några ord beskriva allt som väntar på en när man är där. Det är så mycket glädje, sorg, upplevelser som man ska hitta små fack för att stoppa allt i, för man vill ju inte att man ska sluta minnas vad vi varit med om.

Jag vill nog bara säga att jag är så superstolt över Hampus för att han inte en enda gång under resan klagade på något. Han fann sig i att inte få mat, inte vara ifred för alla barnen, åka buss i slumområden och se sådant som man inte ska behöva se och oroa sig för när man är 13 år. Jag tror och hoppas att denna resa alltid kommer att finnas i Hampus hjärta och någonstans forma honom till den han är och kommer att bli. Jag är så otroligt glad att jag har fått uppleva detta tillsamman med honom!


                                                      Jennie