Jag kommer aldrig att glömma min första känsla då jag klev ur bussen i ett varmt,fuktigt Uganda kl 11 på kvällen med 7 trötta barn och själv totalt ovetandes om vad som vi hade att vänta oss. Släpandes på 21 resväskor fyllda med saker till barnen på skolan kommer vi in på vårt hotell och det första vi ser är en ödla....jag är inget fan av smådjur såsom möss,spindlar,råttor,ödlor och sådana kreatur. Jag kände att tårarna brände till bakom ögonlocken,naturligtvis också av trötthet, men tanken kom snabbt -vad fan gör jag här?

Men då man skulle anses som en ansvarstagande vuxen i det sällskapet som vi var så var det ju inte läge att balla ur för en ödla liksom..... och till saken hör ju att vi fortfarande inte kommit in i våra rum ännu......

Ivriga hejjarop och uppmuntringsord avsedda för barnen vi reste med ( men lika mycket till en själv) om hur fantastiskt fint där var på hotellet så blev vi visade till våra rum.
Å herregud, nu kunde jag lagt mig ner och dött, jag hörde min mans ord i bakhuvudet
-Varför vill du ens åka till ett U-land?
 Just då undrade jag det med....vilket sunkrum...och 2 nya ödlor i taket.  Inte kul nånstans.

Japps....en snabb blick på Jennie som är ungefär lika skraj för smådjur som jag, gav mig ändå ny energi att våga vara vuxen och tänka rationellt (fastän jag egentligen ville åka hem till Jimmy). In med alla barnen i de olika rummen som de skulle sova i, barnen som jag tror inte överhuvudtaget tänkte så mycket negativt som vi gjorde just då, förmaningar om hur viktigt det var att dom stoppade myggnäten om sig under natten och inte drack av vattnet,och spritade sina händer,helst 1000 gånger och allt annat som vi kunde komma på som var farligt just då....:)

Då barnen var trygga i sina rum så kunde jag och Jennie dra oss tillbaka till vårt rum och där räddade det oss som räddat oss så många gånger förut, skrattet! Vi tittade på varandra och skrattade över hur konstigt allt kändes,hur overkligt det var att just vi var där, vi skrattade dock inte riktigt lika mycket över att det bara fanns en säng och ett täcke......eller förresten,
Det gjorde vi visst det!

Då vi inte är av de slanka slaget riktigt varken jag eller Jennie så blev lite trångt,men mysigt. Det var en liten dubbelsäng, men med myggnät, så vi var nöjda med det! Vårt rum innehöll också 2 nattduksbord och 2 trasiga fåtöljer som man inte kunde sitta i, sen var där nog ett litet bord med en tv på med som inte fungerade. Samt toalett och dusch......

Men lugnet lade sig och man vande sig snabbt med läget, vår resa var påbörjad. Vi överlevde vår dryga vecka på det hotellet med både gigantiska håriga spindlar,ödlor i överflöd,syrsor som spelade helt öronbedövande och också kraffsande råttor på dörrarna......vuxenpoäng på det!

Vad som var väldigt positivt med hotellet var att det var en jättestor trädgård som var inhängnad med vakter utanför så barnen kunde röra sig relativt fritt och spela fotboll och så där, vi var trygga helt enkelt även fast vi bodde i ett slumområde.

Jag kan skriva hur mycket som helst om det här "hotellet",men jag tror att jag låter bilderna tala för sig själva.....




Vi fick vänta otroligt länge på våra måltider på hotellet, det var väldigt irriterande då vi hade tider att passa (vilket för övrigt är helt oväsentligt i Uganda). Men då vi fick en blick in i köket så var det inte ens läge att bli irriterad längre,man undrade bara hur dom kunde laga nåt där överhuvudtaget? Eller hur vi vågade äta?

En annan sak med.....vi bad om nya handdukar efter ett par dagar då man blir otroligt smutsig när man är där pga av allt damm och sånt. Men vi fick aldrig några...vi försökte med diverse trick som att lägga dom på golvet, eller på sängen så dom skulle se hur skitiga dom var, men allt som hände var att dom låg snyggt ihopvikta på sängen igen,precis lika skitiga! Det var väl själve den tänkte vi, hur svårt kan det vara att förstå att vi behöver nya?

Vi traskade ut till dem för att ännu en gång försöka förklara vad vi menade....Vi började förklara igen och då tog dom med oss till en annan del av hotellet,nog hade dom förstått alltid,problemet var att det regnade en del då vi var där så alla handdukar hängde ute på tork efter att de blivit tvättade och hann aldrig torka pga regnet,därav anledningen till våra uteblivna handdukar....det fanns helt enkelt inga fler.Det blev ett par dar till med samma! Och inte dog vi utav det heller!


Skitiga och trötta, men glada och otroligt lyckliga!


                             Anna