2008 fick jag förmånen att vara på VM i samarbete i Uganda tillsammans med 7 svenska barn, Anna, Jennie och en lärare till, Agneta. En grupp av barn från Bristol Academy var tillsammans med oss på den här tillställningen. Det fanns även barn från andra skolor i Sverige som deltog och jag hörde då att de var lite avundsjuka på våra svenska barn som hade så många Ugandiska vänner med sig. Vi var hela tiden tillsammans med barnen från Bristol och var en grupp som många andra ville vara tillsammans med. Det fanns också ugandiska barn, som kom från rika skolor i Kampala, med på VM i samarbete och de var lite avundsjuka på våra Bristol barn som kom från slummen och hade vita vänner. Normalt sett hade inte de rika barnen umgåtts med barnen från Bristol, men under dehär dagarna ville även de rikare barnen vara med i vår stora grupp.

Barnen från Bristol stod för musiken under samtliga dagar och när de vid ett tillfälle, under sista dagen, satt ner och pausade såg jag att ett av de yngsta barnen tittade lite på mig. När jag började titta på honom vände han genast bort blicken för att strax åter titta på mig. Jag gav honom ett leende och där satt vi med ett par meter mellan oss och tittade på varandra. Ett sådant där osynligt band skapades mellan oss och jag tog ett foto. På kvällen hade vi grillfest på hotellet för våra vänner från Bristol. Jag letade efter pojken, men hittade honom inte. Det visade sig att han hade blivit sjuk och Eddie hade lagt honom under en filt i trädgården för att sedan skicka hem honom till skolan i en taxi.

Några månader senare skickade jag fotot som jag hade tagit på pojken till Eddie och frågade vad pojken hette. Till svar fick jag att det var pojken som blev sjuk sista kvällen då vi hade grillfest och hans namn är Derrick.

Detta är fotot jag tog då vi satt där och tittade på varandra.

När jag i februari 2010 åter kommer till Bristol är Derrick pojken som finns vid min sida så fort han inte är iväg och spelar. För Derrick är otroligt duktig i brassbandet och är ute för att spela nästan jämt, även när vi är på besök.

En glad Derrick.

Jag fick till och med en kram av Derrick. Jag har bestämt mig för att aldrig lägga ut bilder på bloggen som på något sätt kan såra eller kränka barnen på Bristol, så kanske skulle jag inte lägga ut en bild när jag får en kram av Derrick. Om ni läste Annas inlägg idag så vet ni vad en kram i Uganda betyder….

Derrick och jag

Men nu är det så att Derrick kompisar också fanns i rummet när jag fick kramen, så de vet redan om det.

Derrick, jag och några kompisar till Derrick som också bodde på Bristol.

2012 och Derrick finns fortfarande på Bristol. Han har nu slutat Primary 7 och börjat på Secondary school, men bor fortfarande kvar på Bristol. Han är ute och spelar jätte mycket, så jag fattar inte hur han hinner med att läsa sina läxor, men jag vet att han har klarat av sina studier med goda resultat.

Derrick 2012

Derrick mitt bland några av deltagarna i brassbandet.

Kolla in tjejen till vänster på förra kortet. Kanske lite svårt att se vem jag menar, men hon som har en skjorta hängandes över axeln. Vem hon är får ni reda på nästa gång jag skriver...

Victoria