Idag öppnades ett av mina minnesfack helt plötsligt. Jag kan inte riktigt säga vad det var som fick just det här minnet att komma upp nu, hur starkt som helst,drygt 4 år senare . Det här hände alltså under vår resa till Uganda 2008.

Vi deltog ju då i det något luddiga: VM i sammarbete...Inte lätt att förklara vad det innebär som sagt, men man kan väl lite förenklat säga att det samlas barn från hela världen för att prata om och "bygga relationer" till andra människor i världen och på så vis också kunna lära sig hur man kan påverka sin egen framtid. Typ....

Hursomhelst så skulle det vara en parad under dom dagarna som VM pågick i Kampala. Alla deltagarna, vilket var flera tusen, skulle gå i en parad på gatorna. En mäktig syn kan jag tänka mig för dem som tittade på.

Bristol Academys brassband var dom som ansvarade för all musik under hela VM:et så dom skulle gå först och leda hela paraden med sina uniformer och med sin musik! Stort, även för dem, då just det här brassbandet och barnen tillhörde dom mest fattiga även i den stora skaran av människor som var där.

Iallafall så skulle dom göra det och vi var stolta över dem såklart! Men, för dem var det ett krav att vår svenska grupp skulle gå tillsammans med dem längst fram. Vi tillbringade all vår tid med brassbandet under dom här dagarna och dom var förstås också oerhört stolta över att få vara tillsammans med oss också. Så, vår lilla grupp skulle följa dem, längst fram på Kampalas gator!

Morgonen då den stora paraden skulle ske, så hände det som inte fick hända...Missförstånd de lux....

Nånting händer som får dom att tro att vi själva skulle ta oss in till Kampala City på morgonen, så dom skickar ingen buss ut till vårt hotel... Tiden går och går och går och vi inser att tiden börjar bli knapp.

Vi ringer Eddie, och han skickar en buss, men vi inser då att vi inte kommer att hinna dit i tid. Sveket mot barnen och ungdomarna i brassbandet känns enormt, det var det enda dom ville, att vi skulle gå bredvid dem då de spelade och vi klantade till det....Vi satte vårt hopp till att vi kanske skulle kunna ta emot dem vid paradens slut iallafall.

Men rätt som det var då vi kom körandes i vår buss så kom hela paraden gåendes! Förvisso slutet på det väldigt långa tåget av människor men vi visste ju att våra vänner var längst fram! Vi skrek på busschuffören att stanna och vi hoppade ut allihopa och började springa förbi alla människor för att komma fram till brassbandet! Och vi gjorde det! Det var lyckliga barn och ungdomar som såg oss komma och vi var precis lika lyckliga!

Känslan att gå där framme tillsammans med de här människorna var, och är än idag obeskrivlig. Vi var 2 helt skilda grupper av människor, men vi var ändå så helt och fullt enade. Dom, lika stolta som vi, över att få vara där tillsammans och leda en parad av flera tusen människor. Det är stort!

Och jag kan än en gång konstatera,  Alla hjärtan har samma färg.

                                                              Anna