För ganska exakt 5 år sedan, juli 2007, hade jag ingen tanke alls på att skaffa mig en massa vänner i ett afrikanskt land. Om någon då hade sagt att jag skulle vara med och bygga en skola i Uganda så hade jag inte trott på det. Jag som aldrig hade varit bra på engelska, hur skulle jag kunna kommunicera med ugandierna i en så viktig sak som ett skolbygge? Jag hade absolut inga tidigare erfarenheter av något sådant och ingen hade jag att rådfråga. Jag var heller inte så berest av mig. Att resa till Uganda, ett land långt borta, låg inte i min tankevärld. Jag hade ingen kunskap om landet och hade inte på egen hand tagit mig ut i världen. Orolig för allt som skulle kunna hända mig, som vit kvinna, i ett land med bruna människor. Men utan kunskap är man ofta orolig för nya saker.

Men så halkade jag på ett bananskal…. Och följde det mitt hjärta sa var rätt att göra. Jag tog mig till Uganda och kunde sedan inte glömma barnen på Bristol Academy. Tanken gick till dem varje dag och jag insåg att jag faktiskt kunde göra något för dem. Det som allra mest behövdes var en ny skola med lite bättre standard än vad de var vana vid. Nu i efterhand inser jag att det var tur att jag inte förstod hur mycket arbete det skulle innebära för mig innan barnen kunde börja sina studier på den nya skolan. Man tror att det är väl bara att bygga och att det svåraste är att få tag på pengar. Men det är inte heller så lätt att samarbeta och förstå varandra om man kommer från två helt olika kulturer och vardagar. Missuppfattningarna, som inte bygger på språket, har varit många. Men skam den som ger sig. Om inte vi bygger en skola för våra barn, vem skulle då göra det? Antagligen ingen. Om jag nu skulle få frågan: ”Var det värt allt arbete som krävdes för att bygga skolan?” så är svaret självklart JA.

Den 12 mars 2012 blev en dag fylld av härliga upplevelser för mig, härliga minnen att bevara och ta med mig genom livet. Att få vara med då vår skola skulle invigas gav en känsla av upprymdhet. Nu var skolans bygge kommet så långt att alla barnen skulle kunna börja sina studier där. Men inte sagt att bygget är klart, för vi har en del saker kvar som måste fixas till innan vi kan säga att allt är klart.

Här är bandet som ska klippas. Seden med att klippa ett band när något ska invigas verkar vara densamma i våra länder.

Snart händer det…

…nu har det hänt. Vår skola har blivit invigd! Ett magiskt ögonblick för mig, ett ögonblick där tusen bilder for genom mitt huvud, bilder på hela byggets förlopp.

Jag kan aldrig skryta med att jag en gång var förståndig och insåg att jag kunde erbjuda min arbetsinsats till behövande barn. De liksom bara kom in i min vardag och sökte upp mig. Jag kunde lika gärna bara låtit barnen passera mig utan att ha gjort ett enda dugg för dem. Men idag är jag mycket glad för att jag gjorde det som kändes rätt för mig.

Sätt inte upp gränser på vad du kan klara av att göra, allt är möjligt bara det känns rätt i hjärtat!

Victoria