När jag läser Annas inlägg om "Att få vara lite speciell..." och jag ser ett foto på Cissy när hon öppnar sin present, dyker det också upp andra minnen. Cissy har funnits vid min sida under alla besöken i Uganda, men då det finns många barn som pockar på uppmärksamhet och man vill vara så rättvis som möjligt väljer jag att inte låta något enstaka barn följa med till hotellet. Med Cissy kom min relation att bli mycket djupare än med någon av de andra. Det kändes liksom från början som att vi hade träffats förut och vi förstod varandra även om vi bara tittade på varandra. Det behövdes inte en massa ord... vi bara kände varandra. Det är konstigt att denna känsla kan infinna sig eftersom det inte kan vara möjligt att vi ens har sets tidigare. Skillnaden i ålder är också ganska stor, över 20 år! Det är ju inte konstigt att hon kallar mig för sin mamma när jag träffar henne. Givetvis har hon frågat om lov att vara min "dotter" och visst fungerar det för mig eftersom det är prcis så jag själv känner det. Mina föräldrar ser hon nu som sin mormor och morfar. Hon har skrivit brev till dem som hon vill att jag ska översätta så att de verkligen förstår hur mycket hon tycker om dem som sina "grands".

 

Även om jag och Cissy har detta osynliga band så kom det att dröja ända till mitt tredje besök i landet innan jag lät henne följa med till hotellet. För henne var det absolut inget som hon hade förväntat sig, hon hade aldrig ens frågat mig om lov att följa med. En sådan tanke skulle aldrig falla henne in, att be mig om någon sådan lyx som att få besöka hotellet. Men i alla fall så frågade jag Eddie en kväll om han trodde att Cissy skulle kunna tänka sig att komma till vårt hotell och om han kunde ordna en transport för henne redan morgonen efter. Eddie ringde upp Cissy och hon ville naturligtvis komma till hotellet.

 Tidigt nästa morgon träffades jag och Eddie i hotellets restaurang för att planera vårt gemensamma arbete. Och kl 08.00 kommer det ett sms till Eddie. Cissy står på gatan utanför och undrar vart hon ska gå. Hon blir ombedd att komma in i restaurangen. Och in kommer en tjej som är så glad att hon lyser som en stor sol. Hon har tagit på sig en klänning, som jag några dagar tidigare har gett henne och ett par fina skor (som hon troligen har lånat av någon). I handen håller hon en liten handväska. Hon är så stilig och nu när hon inte längre befinner sig på Bristol ser hon ut som en vuxen kvinna. En kvinna som är hur lycklig som hellst. Och jag vet att detta ögonblick kommer hon att spara djupt i sitt hjärta. Ögonblicket då hon för förts gången fick lov att vara med mig utanför skolan.

Jag vill bjuda henne på frukost och då sätter hon sig vid bordet bredvid. Jag blir lite fundersam, men kommer efter någon sekund på varför hon inte sätter sig vid samma bord som jag och Eddie. Eddie är skolans direktör och inte kan hon ta sig friheten att ens slå sig ner vid samma bord som honom! Jag berättar för Cissy att nu är vi inte på skolan längre och här på hotellet är vi alla vänner utan titlar, så varsågod och sätt dig vid vårt bord! Och hon sätter sig ner bredvid mig och får njuta av en underbar frukost.

 

 

Victoria