Händer har alltid faschinerat mig av någon anledning.... Jag tycker att dom säger ganska mycket om en människa. Det kan synas vad man jobbar med eller hur gammal man är eller om man kanske har nån sjukdom...allt syns på händerna. Händer har också spelat en stor roll i Uganda. Dom har skänkt mycket förbryllan, glada skratt och också en hel del trygghet, iallafall för mig.

I Uganda har det inte samma betydelse som här hemma när man håller varandra i handen. Här hemma håller man varandra i handen om man är tillsammans med någon eller så håller man sitt barn i handen.

I Uganda håller man varandra i handen om man är vänner.

Killar håller varandra i handen också, det är ingenting konstigt alls, men det skapade en viss förbryllan hos oss, inte minst 2008 då vi inte visste om det...

Hampus var inte heller helt bekväm då han 2010 blev tagen i handen av en 22 årig manlig Ugandier :) Jag fick snabbt ropat till han att det inte var några konstigheter utan att han bara lugnt kunde gå vidare hand i hand med killen i fråga, men jag såg på Hampus något stela gång att han inte var helt tillfreds med situationen!

Samma sak hände nu 2012 då vi skulle pila iväg till en restaurang en av kvällarna....en av tjejerna blev tagen i hand av en utav killarna, stelheten satte in och hon vände sig om och tittade på mig och väste lite leende att

" Min pojkvän skulle inte gilla det här!"

Skitroligt tyckte jag då jag vet anledningen till det hela och kunde skrattande berätta att även hon kunde vara lugn för att det för dem inte alls har samma betydelse, men det är klart....det kan ju kännas lite udda för oss....

Precis lika udda som det är för dem att vi kramas! Dom blev stela som pinnar till en början, och jag fattade ingenting såklart... men kramas gör man inte med sina vänner så som vi gör :)

Olika seder som vi har kan ju såklart göra att vi hamnar i en del lustiga situationer, men ingenting är ju värre än att vi kan skratta åt dem och sedan kanske själva lägga oss till med något som dom andra gör, tex som att Sam och Muteesa numer kramar varandra då dom möts för att det känns för dem som att jag är med dem då och för att det är något som dom lärt sig utav oss...

Att jag däremot skulle gå hand i hand med Jennie då vi är tillsammans känns faktiskt dock fortfarande ganska osannolikt...jag tror inte att vår by är riktigt redo för det.... :)

                                                                  Anna