2008 tillbringade vi bara en dag på skolan. Då passade jag på att gå runt och fota en hel del. Bredvid mig fanns ett gäng med småtjejer. Eftersom engelska är mycket gångbart i Uganda så inbillade jag mig att dessa tjejer kunde en hel del engelska. Men jag kom på, då jag ställde en massa frågor till dem, att de hela tiden svarade yes, yes och åter yes. Jag började tvivla på tjejernas svar och ställde då samma fråga men med en negation. Återigen svarade de yes på min fråga. En flicka som hade hållit sig lite i bakgrunden och inte vågade hänga runt mig började le lite lätt. Jag tittade på henne och hon sa då till mig att småtjejerna inte alls förstår så mycket engelska. Där av hade jag fått felaktig information av dem. Jag fortsatte att prata med flicka som visade sig heta Nanono. Hon visade runt mig på skolan och berättade en massa saker för mig om skolan. När vi kom in i flickornas sovsal bad jag om att få ta ett kort på henne.

Nanono 2008

Nanono har aldrig bott på Bristol utan tillhör den grupp av barn som bara kommer till skolan på dagarna.

När jag i februari 2010 återvände till Bristol hoppades jag på att få återse Nanono. Det visade sig att hon nu hade blivit klar med årskurs 7 och hade börjat på Secondary school, i samma klass som Cissy. Jag väntade och väntade, dagarna gick, men ingen Nanono dök upp. Sista kvällen frågade jag Eddie efter Nanono. Han hade ett telefon nummer så han kunde nå henne och dagen efter, min sista dag i landet, fick jag träffa henne. Att jag frågade efter henne och bad om att få träffas gjorde henne mycket glad.

Nanono februari 2010

Jag hade med mig ett plockepinn och där på golvet, i ett av klassrummen, satte jag mig med Nanono och Cissy för att spela. Det var många andra barn som ville komma med oss, men detta var Nanonos och Cissys stund med mig.

Nanono, Cissy och jag.

Min nästa resa till Uganda blev redan på hösten samma år. Jag stod i ett klassrum och höll på att sortera kläder i högar, kläder som skulle delas ut till barnen. Klockan var strax efter 16.00 och en flicka står utanför fönstret och ropar mitt namn. Det är många som ropar mitt namn i Uganda och det är inte alltid jag svarar. Men den här flickan var mycket ivrig och jag hörde att hon verkligen ville få min uppmärksamhet. Jag gick fram till fönstret och där såg jag vem det var, Nanono. Det första hon frågade mig var om jag kände igen henne och om jag kom ihåg henne. Och det är klart att henne glömmer jag aldrig. Jag bad henne komma in på skolan. Men det kunde hon inte eftersom hon inte längre gick på skolan och spelade i brassbandet gjorde hon inte heller. Alltså var hon tvungen att stanna utanför sa hon. Då gick jag ut och hämtade henne. Klart att mina vänner ska få komma in!

Nu är det 2012 och jag är tillbaka i Uganda. Invigningen av skolan är precis till ända och jag ska resa mig från min fotölj. Då knackar någon lite lätt på min rygg och där står hon igen och undrar om jag känner igen henne. Hon har blivit lite äldre, men klart jag känner igen henne och säger hennes namn till henne. Jag ser att det lyser av glädje i hennes ögon för jag kommer ju verkligen ihåg henne.

Nanono 2012

Vi pratade en stund och jag frågade henne om hon kunde tänka sig att komma tillbaka redan nästa dag och hjälpa oss när vi skulle dela ut kläder till alla barnen. Nästa dag och nästa och nästa…. Ja, varje dag som återstod av resan så kom Nanono för att hjälpa mig med vad än jag ville ha hjälp med.

Nanono i fullt arbete med att se till att rätt barn kommer in för att få sig en uppsättning kläder av oss.

Jag hade nu fått två tjejer som hela tiden skulle finnas vid min sida, Cissy och Nanono. Men det fanns två tjejer till och berättelsen om dessa får vi ta en annan dag.

Victoria