Att aldrig riktigt landa är lite påfrestande.

Att alltid vilja göra lite,lite till och att alltid ha känslan av att inte vara tillräcklig, det är så det är för mig när det handlar om Uganda...

I mitt vanliga liv så står jag ganska stadigt med fötterna på jorden.Jag är inte världens bästa mamma, men jag är den bästa mamman i världen för just mina barn.

Jag är inte heller världens bästa fru med det mest välbetalda jobbet, men jag är jag.

Jag funderar sällan på att jag inte skulle vara tillräcklig eller bra nog, jag duger helt enkelt.

Jag kan därför inte låta bli och undra hur det kommer sig att jag känner mig så otillräcklig gentemot dem?

Dom som inte begär någonting överhuvudtaget, utan tacksamt tar emot det som vi kan ge dem.

Varför känner jag mig inte nöjd och tillfreds med det som vi har gjort? Jag söker svaret på det både inuti mig och utanför men jag hittar det inte och jag vet verkligen inte...

Ifrån dem känner jag ingen press alls, men pressar jag mig själv så mycket så att jag inte nånsin kan bli nöjd? Taskigt av mig isåfall att göra så mot mig själv, för så skulle jag ju aldrig göra mot någon annan...!

Jag jobbar stenhårt för att få bort den känslan av otillräcklighet....Jag lyckas inte överhuvudtaget, men jag är medveten.Det kanske kan räcka en bit iallafall?

                                                           Anna