Vid varje resa till Uganda har väskorna fyllts till bredden med gåvor och då till största delen kläder. Kläder som är skänkta från någon här i Sverige. Om jag bara skulle sätta väskorna på skolan så kan jag aldrig vara riktigt säker på att allt går rätt till när det ska delas ut. Därför vill jag vara med. Om jag själv skulle dela ut varje plagg skulle inte mina resdagar räcka tilll. För det tar ganska lång tid att se till att alla får rätt storlek och ändå får barnen inte välja vilket plagg de vill ha. Jag har upptäckt att det inte fungerar riktigt bra då de vuxna på skolan hjälper till med kläderna, men i år kom jag på att Cissy, Nanono och Sharon kund hjälpa till och då fungerade det.

Naturligtvis fick även de tre tjejerna kläder, men de fick själva välja vad de tyckte var fint.

Nöjda tjejer (Sharon och Nanono) med nya kläder!

Varje dag, då det var arbete med att dela ut kläder, kom Nanono och Sharon för att hjälpa till, Cissy bor på skolan så hon fanns hela tiden där. I början visste de inte hur allt skulle organiseras vid utdelningen av kläderna, men efter ett tag flöt allt på alldeles perfekt. Det var till och med så att jag kunde dra mig åt sidan och de ugandiska tjejerna, tillsammans med våra svenska tjejer, skötte allt arbete. Efter 3 dagar var allt utdelat.

Som tack för all hjälp sa jag till tjejerna att de fick välja ytterligare några klädesplagg. Jag blev fundersam när jag såg vad de valde, för det var inte deras storlek på plaggen. Jag är ganska rak på sak så jag frågade dem vilka plagg som var till dem själva. Då visade de mig de plaggen som jag hade fotograferat dem med. Jag var då tvungen att fråga vem som skulle ha de där extra plaggen som jag hade låtit dem välja. Tjejerna berättade för mig att när de kommer hem kan inte deras mammor tillåta dem att behålla mer än en uppsättning av kläder. Deras syskon har dåligt med kläder och det är inte rättvist om bara ett syskon går runt med flera uppsättningar med nya kläder. Alltså hade tjejerna med omsorg valt ut några klädesplagg som skulle passa bra för deras syskon. Vad osjälviskt tänkt! Här hemma i Sverige hade det inte fungerat så. Mitt mål med att dela ut kläder är att de ska hamna hos familjer som har det fattigt och det gjorde mig inget alls att tjejerna skulle ge lite plagg till sina syskon, de lever ju i slummen. Jag berättade för dem att jag uppskattade att de svarade ärligt på mina frågor och gav dem ytterligare några plagg. Kan ni tänka er hur lyckliga dessa tjejer var när de kom hem och kunde ge sina syskon något så fint som en tröja eller ett par byxor? Jag såg hur glada de var när de lämnade Bristol den här dagen. De gick med riktigt lätta steg ut genom grinden.

Victoria