Jag visste redan innan avresan från Sverige att det skulle vara en invigning av skolan den 12 mars. Men hur dagen skulle se ut mera exakt hade jag ingen koll på. Utformningen av dagen låg helt på Eddies ansvar. Tanken var ju att invigningen skulle ske på ugandiskt vis. Min tanke om hur invigningen skulle ske utgick ifrån mina personliga erfarenheter om hur svenska invigningar brukar gå till, alltså skulle den vara över på 1,5 timmar. Men nej, så blev det inte alls. Vi blev informerade om att taxin skulle hämta oss tidigt på förmiddagen och vi kom inte hem förrän sent på kvällen. På förmiddagen var planen att brassbandet skulle gå runt i byn och spela för att på så sätt informera folket om att det var en stor fest på gång. Alla ”stora ”barn skulle gå med och vinka och heja på folk de passerade. Och givetvis ville man att vi vitingar skulle följa med. Efteråt insåg jag att det var ett snyggt sätt att visa upp oss på bygden.

På skolgården samlades vi. Brassbandet ställde snabbt upp sig i fina rader.

Efter dem skulle alla barnen stå, men det var inte lika lätt att få till snygga led.

Sedan var det vår tur att ta plats, lite utspridda men mitt bland barnen. Här har Anna hittat en bra plats.

Jag själv stod nästan direkt efter brassbandet.

Så var det dags att börja promenaden med händerna fulla av barn som ville vara nära och hålla i handen. Nu pratar vi inte om ett barn i varje hand, utan 4 barn i varje hand. Det blir lite trångt. Jag vill gärna få lite bilder så då måste jag be dem släppa en av mina händer så att jag kan knäppa av ett foto.

Det blir faktiskt lite bråk mellan barnen om vilka som ska få lov att hålla mina händer. Angenäma problem för mig, men inte roligt att de ska behöva bråka.

De relativt snygga leden höll inte formen så länge. Men glädjen är stor när vi tar oss runt i byn i en tryckande hetta. Nyfikna var alla på oss. En del stod och pekade på oss och försökte visa sina små barn att det fanns vitingar. Det kändes nästan som att vi var utställda till beskådning, men det får man bjuda på. Reaktionerna på att se oss var många. Jag minns att jag hade ett stort leende och vinkade på en massa människor, ändå fanns det små barn som blev rädda och började gråta när de såg mig. Jag tror att de aldrig hade sett en viting tidigare.

Vissa vinkade ivrigt tillbaka, andra gav ett stort leende och en tredje ropade på någon inifrån huset för att denne skulle komma ut och titta på oss. En äldre kvinna stod till och med på gården och rockade loss riktigt ordentligt. Det blev ett stort jubel på barnen när de såg henne.

 Promenaden varade mer än en timma vill jag minnas. När vi kom tillbaka till skolan var jag så smutsig och svettig. Vid ett sådant tillfälle är det bättre att ha ett brunt skinn än ett vitt. I mitt ansikte kunde man se ränder av smuts när svetten rann. Inte bra och inga kläder för ett ombyte hade jag med mig. Klockan 2, då ceremonin började, var det många ugandier som verkligen hade tagit på sig rena och fina kläder och där satt jag med otroligt smutsiga kläder. Men vad gör man? Gilla läget och håll humöret uppe. Alla dehär människorna som kom till ceremonin hade ju kommit för en trevlig tillställning, men även för att få titta på oss. Då spelar det ingen roll om jag är smutsig eller ej, mitt skinn är ändå vitare än deras. Kanske var det bra att jag inte var helt ren, för då ser de att deras vardag även duger för mig.

Victoria