Just så heter nästa tjej som jag vill presentera för er. Åter en tjej som länge höll sig i bakgrunden men ändå var mycket nyfiken på oss. Hon höll sig i bakgrunden för hon tillhör de som är lite blygare, men absolut inte mindre intresserad av att ha kontakt med oss.

Sharon Kirabo

Jag tror faktiskt att de flesta barnen önskar att få vara nära oss och lyckas bli en av dem som rör sig i vår närhet. För det är faktiskt så att det är omöjligt för mig att umgås med alla barnen och det blir vissa barn som man pratar mer med. Egentligen önskar jag att jag hade förmågan att ta varje barn till mitt hjärta och visa dem kärlek, men det har jag tyvärr inte. Jag vet att det finns så många av dessa barn som behöver en vän, en vän som bryr sig och det är här som ni kommer in. Det är flera av er som har hört av sig till oss för att stötta ett barn och skicka brev till barnet. Jag tror inte riktigt att ni kan förstå hur uppskattat det är av ”ert barn” att få ett brev av er. Ett brev att hålla i handen och känna att det finns någon där, långt borta, som vet vem jag är och tänker på mig. Sharon är en av de som har fått en vän i Sverige och det är hon mycket glad över.

Sharon i full fart att öppna presenten som hon i mars fick av sin brevvän.

För några månader sedan fick jag ett sms av Sharon där hon bad efter sin brevväns e-post adress. Jag har förmedlat adressen mellan brevvännerna och jag hoppas verkligen att Sharon har lyckats med att få kontakten hon sökte. Jag är däremot inte säker på att Sharon har de pengar som behövs för att gå in på ett internet café och skicka ett meddelande till sin vän. Jag har själv skickat ett meddelande till Sharon, men inte fått svar. Även om hon inte har råd att skicka ett meddelande så är glädjen för henne att ha våra adresser stor. Hon vet att hon kan nå oss och det är ju inte alla barn förunnat att ha våra kontaktuppgifter.

Barnen har olika taktik för att pocka på vår uppmärksamhet. Den första stunden känns det mycket roligt när alla vill vara runt mig, men snart blir det bara jobbigt. Då kan det vara skönt att få sätta sig ner och prata lite med något barn. Jag för min del väljer oftast att då sätta mig bredvid ett barn som inte har trängt sig runt mig och ropat efter min uppmärksamhet. Ett barn, som jag bara genom att titta på hennes eller hans ögon på avstånd, kan känna en samhörighet med. Sharon var på sätt och vis just en sådan tjej. Vid ett av besöken 2010 skulle jag fotografera en tjej när hon visade mig runt på skolan, Sharon var denna tjej, och där genom kameralinsen fann jag en ny vän.

Sharon i sin skolbänk när jag skulle fotografera henne 2010.

Sharon tillhörde de som då bodde på Bristol. Jag skriver tillhörde eftersom hon nu har slutat Primary 7 och börjat på Secondary school och då istället bor med sin mamma. När hon skulle visa mig sin säng berättade hon för mig att det finns ingen på skolan som sover ensam i en säng. Alla delar bädden med någon. Man väljer inte själv vem man ska sova med, utan det går efter storleken. Sharon som då tillhörde en av de större flickorna sov med en liten flicka.

Sharon med Wendy som hon delar bädden med. Wendy har också en vän i Sverige.

Även fast inte Sharon går på Bristol eller sover där längre så kom hon till Bristol i mars. Detta eftersom hennes brevvän hade skickat med ett brev och en present till henne. Hon öppnade presenten och läste brevet för att sedan sätta sig lite åt sidan och skriva ett brev för oss att ta med tillbaka till Sverige. Jag märkte att hon inte hade så mycket kontakt med de andra barnen i rummet så jag satte mig bredvid henne. Jag började prata med henne och snart hade hon blivit en av tjejerna som under hela veckan kom att finnas vid min sida för att hjälpa till när det behövdes.

Även stora tjejer har kul med ballonger!

Victoria