Varje morgon eller kväll när jag sätter mig vid datorn så går jag till mina sparade favoriter och kollar av dom. Där har jag ett antal bloggar som jag följer dagligen och det är med stor spänning som jag kollar av dom för att se om det har hänt något nytt. 

Jag får ofta höra av min man att jag måste vara beroende av att följa andras liv då han ofta hittar mig vid datorn när jag kollar av "mina" bloggar, och kanske är det så att man får ett beroende av att kolla av hur "mina" vänner har det i sina liv.

En av dom bloggarna som jag kollar flera gånger per dag är just denna bloggen. Ibland kommer jag på mig själv när jag tänker att nu har det gått mer än en dag sedan Anna skrev och varför har hon inte skrivit något nytt!

 

Det är konstigt att jag istället inte tänker att jag också kan skriva något, då det inte bara är Anna som har tagit på sig att berätta för er om vad som händer på skolan och i våra liv. Man hamnar nog lätt i små fack där man hittar sin bekvämlighetszon och tyvärr har jag nog hamnat där, för som sagt, det är aldrig uttalat att det är Anna som bara ska skriva. Nu får jag ta mig i kragen och vara lite mer akvtiv i "min" blogg i stället för att enbart lästa "andras"!!!!

 

Förra veckan när vi var på Moarnas vandrarhem och föresläste om de 4 år som gått sedan vi kom i kontakt med Bristol för första gången fram till idag så fick jag en känsla som jag tidigare inte riktigt upplevt. När vi visade våra bilder för dom som var där, så tror jag att det för första gången gick upp för mig vad det är som vi egentligen har varit med om. Jag kände faktiskt en stolthet över mig själv, Anna, Victoria och alla andra som varit inblandade på något sätt. Tänk att jag har varit med om att få träffa en man som vigt sitt liv åt att hjälpa utsatta barn i Kampalas slumområde och att tillsammans med honom varit med att förverkliga hans dröm, som har varit att driva en skola för dessa barnen och förändra deras framtid. Inte hade jag anat detta för några år sedan! Är det så att saker och ting kommer till en och att det finns en mening med allt som händer.......Jag tror det, och även om det känns tungt emellanåt med de hinder man möter på vägen så vet man att belöningen är alla glada, vackra och fantastiska människor som man har mött på sin väg, både här i Sverige och i Uganda!

 

                                       Jennie