En dag på skolan så kom 3 flickor fram till mig och frågade om vi inte kunde sitta ner och prata en stund? Självklart kunde vi det så dom sprang före och gjorde plats till oss i ett klassrum, Det var var vi 4 som skulle prata, och att det flockades 30 barn till runt om oss gjorde ingenting alls. Det blev iallafall en rejäl skock med människor :)

Flickorna började fråga en massa frågor, om jag hade barn, vad dom hette,hur gammal jag var, favoritfärg också vidare.... Jag svarade och ställde såklart frågor tillbaka till dem. Ingen av de andra barnen lade sig i utan dom lyssnade bara snällt,det här var flickornas stund,helt klart.

Vi hade en mysig stund där.

Till slut kom den frågan som för mig alltid är lite känslig. Inte för min egen del utan för att jag alltid blir lite illa till mods då jag får svaret på frågan vad gäller barnen där nere....

Frågan om mina föräldrar och om dom lever...?

Jag svarar att jag har min mamma kvar, men att min pappa är död och att han dog för att han var sjuk.

Det blir helt knäpptyst en hundradels sekund och sen kommer ett gemensamt,

"Sorry for you".... från i stort sett varenda unge i det där klassrummet, följt av,

"So is mine, so is mine, so is mine och my mum is dead, my brother is dead, my sister is not alive".

Jag tror att varenda unge kunde säga att dom hade upplevt det jag hade upplevt, att förlora någon anhörig. Skillnaden är att dom är barn och jag är vuxen.

Det var en högtidlig stund på nåt sätt, det låter kanske lite konstigt, men som dom barn dom är så visste dom alltför väl vad livet har att erbjuda, och det är likt för oss alla....och det kan göra ont men man reser sig alltid, oavsett vad.

                                                                             Anna