Hemma!


Efter en grym resa till Grekland med nära vänner inser man ännu mer vilken tur man haft i livet egentligen. Att man KAN åka för det första och sedan att man faktiskt är älskad för den som man är, och inte för den man kanske borde vara. Man är älskad, med sina fel och brister av andra, än bara av sina närmsta familj.
Stort om ni frågar mig....

Victoria har skött bloggen under tiden då vi varit borta. Visst är det kul att läsa vad nån annan skrivit och slippa mitt dravel hela tiden? Jag tyckte det var jättekul!
För hur nära vi än lever med varandra under våra resor till Uganda så kan vi aldrig veta vad dom andra känner och hur dom andra såg på just en speciell händelse.
Saker som för en etsar sig fast i kanske både hjärta och hjärna för alltid, går den andra förbi utan någon större betydelse. Andra saker fastnar hos oss alla...
Som den lille brännskadade pojken tillexempel... Jag kommer aldrig att glömma hans förtvivlade blick när jag höll hans händer medan dom vuxna drog av skinnet på hans rygg... Hur man försökte säga att det är bättre att låta hans skinn sitta kvar, men det var det inte enligt dem, och vem är jag att säga vad som är bäst?

Jag kommer heller inte att glömma hur snabbt vi enas i krissituationer likt denna, då Victoria hämtar en leksak för att han ska få glömma sin smärta för en liten stund, då jag håller hans händer för att han ska få känna sig förhoppningsvis lite lite trygg,hur vi kommer på att vi faktiskt har alvedon med oss som vi kan ge honom för att lindra hans smärtor åtminstone för stunden, hans ovana kropp svarar ju säkert bra på den smärtlindringen som en alvedon kan ge.
Allt sker inom loppet av några minuter där och då, men lämnar vårt minne, det gör det aldrig.


                                                  Anna