Precis som jag visste att det skulle hända, så hände det.....

Sam´s mamma for tillbaka lika plötsligt som hon kom...Tillbaka till Sudan...till vad undrar jag såklart?

Hur kan man vilja lämna sina underbara ungar? Okej, för en begränsad tid,typ en semester eller nåt liknande, men för en sån lång tid,hur orkar man det?

Hon kommer tillbaka i Juni....nästa år! Hur orkar hon? Och hur orkar barnen? Visst...Sam är 19 snart, men ändå?

Hans lillasyster är bara 13...visst längtar man väl efter sin mamma då? Och det tror jag, eller det vet jag, att man gör även då man är 19...

Jag kan ju läsa mellan raderna att Sam inte tyckte att detta var roligt....den totala lyckan då hon helt plötsligt stod där, förbyts till ännu ett svek där man blir lämnad igen av någon som man älskar.

Inget unikt i Uganda över huvudtaget eller något som gör Sam´s mamma till en hjärtlös varelse, men i vårt sätt att se på föräldrar rollen så är det en sak som liksom inte händer...

Alltid barnen i första hand är ju det vi lever efter, och det gör säkert dom också men för oss så verkar det inte så, iallafall inte för mig.

Sen är det så att jag har en otroligt stark känsla av att Sam kommer att klara sig i livet,han har på nåt vis den styrkan och tryggheten som behövs för det, med eller utan sin mamma ( eller för den delen mig....) i hasorna så tror jag att den killen kommer att klara sig alldeles, alldeles utmärkt! Och jag ser fram emot att få följa hans resa, om än på avstånd.....

                                                               Anna