En sak som vi märker tydligt då vi kommer ner till Uganda är vad det är mycket svårare att lösa saker via mail och sms som ju är vårt vanligaste sätt att kommunicera med Eddie. Det blir lätt missförstånd som inte alls uppstår då vi är där.

Då ser man varandra och kan visa vad man menar om man ser att den andre inte förstår riktigt vad det är man försöker säga.

Eddie är duktig i engelska,bättre än både mig, Jennie och Victoria tillsammans så ibland kan det bli lite konstigt...vi använder också emellanåt väldigt olik engelska...dom använder sig av ord som vi inte gör och vice versa. Men som sagt, då man ser varandra så är det oändligt mycket lättare...Eddie får ett litet speciellt flin då han ser att man inte förstår vad han menar, så tar han det en gång till :)

Så vår resor ner är viktiga av många olika anledningar....Ska man samarbeta med någon, vem det än gäller så vill det till att man förstår vad den andre menar....Det blir liksom ett bättre samarbete då...

Nånting som också förändrats sen vår första resa 2008 fram till nu är deras ( de Ugandiska männens) sätt att se på oss kvinnor. Vi är ju vana vid att bli lyssnade på och respekterade för våra åsikter något som dom hade väldigt svårt för i början...

Vi skulle tex bygga en stor vattendroppe tillsammans 2008 i papier maché, något som vi gjort tidigare och således visste hur det skulle gå till....det hade inte de Ugandierna som vi hade med oss gjort, men likväl så var det stört omöjligt att lyssna på vad vi sa....

Dom visste bäst, that´s it! Jo tjena, det gjorde dom ju inte....

Likaså väskpackning i en av våra bussar 2010..dom stod länge och funderade på hur dom skulle få plats med väskorna i bagaget och dom kom fram till att det inte gick.

Jag hade då stått tyst i typ 4 minuter och sett från första stund att det räckte att vrida ett halvt varv på alla väskor så skulle biffen vara löst....till slut orkade jag inte vara tyst längre och gick fram och visade dem...då fick jag visserligen en klapp på axeln och ett uppmuntrande leende som sa att dom där vita kvinnorna verkar inte helt urblåsta ändå.... Tack för det, säger jag!

Så känns det inte nu längre tack och lov :) Vi både respekteras och lyssnas på då vi är där.Dom har nog insett att det inte är nån idé att sätta sig på oss, det biter liksom inte.Vi respekterar dem som dom är och likväl ska vi respekteras för dom vi är, det är då det blir som bäst!

Början på papier maché bygget då en del suckar hördes ifrån oss....

Det färdiga resultatet som ändå var helt okej! :)

                                                 Anna