Derrick (Walusimbi) skulle hjälpa oss att skriva lite. Han fick ett papper och lånade min stiftpenna. Under tiden som Derrick skrev passade jag på att leka med några barn på skolgården. Mitt i leken känner jag att någon knackar mig försiktigt på ryggen, jag vände mig om och där står Derrick med stiftpennan och säger att den är trasig nu. Han vill lämna tillbaka den. Jag tittade på pennan och såg att stiftet som tidigare var uttryckt hade tagit slut. Jag tryckte fram nytt stift och räckte över pennan till Derrick igen. Han tittade på pennans spets, gav ett leende, och sa tack innan han gick för att fortsätta att skriva. Då insåg jag att trots att många i Uganda har en mobil och det mesta går att köpa där så har inte all enkel teknik nått så långt som till barnen på Bristol Academy. Detta är bara en av många små händelser som visar vilken förändring vi gör genom att umgås med dessa barn. Saker som tillhör vår vardag kanske de aldrig har sett eller ens hört talats om.

Victoria