Ibland får man en jätteklump i magen på 2 röda sekunder....

Igår fick jag upp ett plingande på chatten igen och får läsa:

 

"Hej, idag mår vi inte bra, vi är ledsna...Lubangas mamma är död

och vi är här med hennes kropp nu, tänkte att du ville veta..."

 

Stackars,stackars människor säger jag....Folk dör precis överallt och hela tiden,det vet jag ju,

Men där har dom i de flesta fallen inte en hel familj till att falla tillbaka på..

Hur det är för just Lubanga vet jag inte riktigt, om jag inte minns helt fel så lever inte hans pappa, iallafall inte med dom. Han har en syster också som förlorade sin man för 2 månader sedan.

 

Lubanga är halvt vuxen, men vad hjälper det när man blir ensam?

Vi har haft några sköna konversationer,jag och Lubanga sen jag kom hem från Uganda.

Han var med på Bristol då vi var nere och han var även med den dagen då jag var med hemma hos Sam.

Lubanga var en av "aporna" som klättrade med mig i berget och visade mig runt i Kawempe.

Lubanga är också en av Sams bästa vänner. Hursomhelst så har han en väldigt skön humor vilket gör att man kan skratta ganska friskt då man pratar med honom, han skriver på ett väldigt roligt sätt och han är framförallt alltid väldigt glad!

 

Därför gör det allt lite ont i magen nu då jag vet vad han måste gå igenom...

Begravningen sker antagligen redan idag eller imorgon.Det går jättesnabbt i Uganda med begravningar!

Inga kylrum och långa avsked där inte, eller obduktioner som ska visa vad som hänt...dör man så dör man och då begravs man. Så är det.

 

Mina tankar idag är såklart hos Lubanga. Även om jag aldrig ens sett hans mamma så känner man såklart för honom, men jag tror att även han kommer att klara sig alldeles bra, på nåt vis så gör dom det....

Snacka om vardagshjältar....!

 

                                                              Anna