Jag erkänner.....bloggen är dåligt uppdaterad just nu. Men med en kraschad dator (jobbigt!) och en jag som varit sjuk sen jag kom hem så har det inte blivit av bara....
Vi har också ca 3000 bilder att gå igenom så det tar sin lilla tid....det är så mycket man vill visa och skriva om!

En av våra största dagar i Uganda den här gången var nog den dagen då det var dags för den officiella invigningen av nya Bristol Academy!
Vi var tidigt ute på skolan den dagen då det skulle vara strejk bland tax chaufförerna i Kampala. Och taxi är vårt enda alternativ där, så kl 07.00 plockades vi upp på hotellet , pigga och glada!

Väl på plats så var där inte jättemycket barn så tidigt utan jag och Victoria högg tag i varsin sopborste, modell Ugandisk, dvs strån samlade i en bunt, och började sopa rent klassrummen på sand.
Det var inte jättemånga barn som hakade på oss på just den sysslan kan jag säga men 2 pojkar, Lwitaki och Aizizi sopade så det stod härliga till! Duktiga killar!

När vi var klara med det och ganska nöjda med vår insats så fick vi veta litegrann om dagens program.

 
Kl 10.00 skulle vi vara klara för att marchera tillsammans med brassbandet runt hela byn där skolan ligger. Det är väl egentligen mest för att visa upp för omgivningen att vi faktiskt finns där som hjälp till Bristol. Det blev en mäktig promenad kan jag säga.....Brassbandet spelade och vi gick efter med hur mycket barn som helst! Vi gick säkert flera kilometer och det var 35 grader varmt, men lyckokänslan inuti och stoltheten man har över att få vara en del av det här känner inga gränser. Det är stort!
Att få göra det hand i hand med sitt fadderbarn gör inte känslan mindre magisk.

Väl tillbaka på skolan hade förberedelserna börjat i form av resta tält och 300 plaststolar samt 2 stora soffor som stod uppställda. Vi fick varsitt kuvert med en officiell inbjudan till invigningen som skulle starta kl 14,precis lika stolt en gång till över att få var en del av det här tog man emot kuvertet....
Sedan var det mest att invänta tiden då ceremonin skulle starta.
När vi då ser  Eddie komma färdigombytt med kostym och slips och vi själva var jätteskitiga och svettiga efter både städning och promenad så kändes det lite jobbigt en sekund eller två, men vi bestämde oss för att vi var vi och vi duger, skitiga eller inte!

Sen var det då dags! Vi blev visade till våra platser som var av det bekvämaste slaget i form av en soffa allra längst fram! Kändes bra, men lite konstigt....
Vi fick programmet i vår hand och då blev det lite jobbigt kan jag säga.....ceremonin skulle vara färdig kl 18.20.....
Herregud tänkte vi...det är länge! Men vad skulle vi göra? Det var ju bara att gilla läget liksom. Vi förstod att det mesta dessutom skulle tas på Luganda och inte på engelska då många av människorna inte talar engelska alls av de som var där.
Vi startade med en öppningsbön, redan där kändes det som om man hamnat på ett väckelsemöte av rang!
Men det var bara att knäppa händerna och se beende ut så hade man tagit sig igenom den första delen av ceremonin!

Men då hände nåt som jag inte tror att nån av oss var direkt beredda på. Det hände saker hela tiden och det var bara barnen som uppträdde med diverse danser och sånger av olika slag, och brassbandet spelade! Det var lite tal av olika människor, på Luganda, emellanåt men tiden fullständigt svischade förbi!
Det kändes inte långtråkigt en enda gång! Man var bara så otroligt stolt!
Även vi hyllades och tackades och det kändes naturligtvis helt fantastiskt.
Victoria hade blivit mer eller mindre tvingad att hålla ett tal inför alla besökare, en sisådär 3-400 stycken plus alla barn så hon var väl lite nervös och försökte simulera fram alla alla möjliga sjukdommar innan det var hennes tur att gå upp! Men jag såg igenom hennes falskspel och upp gick hon! Bra gjort säger jag! Jag hade hellre dött än att gjort det hon gjorde! Men bra blev det och jag är stolt över henne!

Föreställningen fortsatte och den största stunden för oss var väl egentligen när stenen avtäcktes. Stenen är en s.k foundation stone där dom tackar invånarna i Varbergs och Falkenbergs kommun för all hjälp, och att vi sett till att skolan kunnat bli färdig. Just då tror jag att både jag och Victoria saknade Jennie ännu mer och att vi då förstod att det vi varit med och gjort är ganska stort....Det var svårt då att hålla tårarna tillbaka.... texten på stenen avslutas med skolans ledord, "Hard work pays" och just då kändes inget mer rätt. Hårt arbete lönar sig och det är värt det!

Som sagt, dom 4 1/2 timmarna som invigningen tog flög verkligen iväg och det är med en stor stolthet som vi deltog!
Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi göra skillnad, så enkelt är det bara.
En stolt och fin Eddie! Ägare och grundare av Bristol Academy!


The foundation stone...Mycket känslor kom upp då man såg den.


Vi satt på första parkett och hade det riktigt bra!


Den här flickan dansade runt med all dom här krukorna på huvudet...helt galet!

Skolkören sjöng också :)

Och brassbandet spelade såklart!

Och så avslutar vi med en liten bild från Victorias tal, bra jobbat!


                                                                            Anna