Jag vet ju att ni iallafall är några stycken som är nyfikna och väntar på att få höra om vår resa till Uganda...

Min tanke innan jag åkte var att beskriva resan till punkt och pricka dag för dag när jag kom hem men när jag nu sätter mig för att skriva så är det som att allting är borta för mig och jag får inte fram det.
Fingrarna brukar flyga tämligen lätt över tangenterna men nu kan jag inte formulera mig på ett sätt som jag tycker gör resan rättvis...
Jag tror iallafall att jag får lägga bort tanken att ta dag för dag utan jag får göra så som jag gjort förut, ta det som kommer upp i huvudet just då och skriva om det.
Hoppas det blir bra?

Och just idag är det den dagen då vi för första gången på den här resan rullade in med bussen på Gamla Bristol Academy...

För mig och Victoria har det här skett några gånger nu men för Nathalie,Lovisa och Pernilla så var det ju första gången. Men jag kan säga att man aldrig vänjer sig!

Vi ser ut genom fönstrena på bussen att skolgården var ganska så tom på barn och att det var lektioner för dem.

Nåt barn såg att det kom en buss och sprang för att öppna grinden.

Nyfikna är dom ju såklart barnen över att det kommer en buss till skolan men det som följer sen är svårt för någon att förstå som inte varit där.

När dom ser att det är vita människor i bussen så fullkomligt rusar dom ut från alla håll och kanter!
Dom tjoade och sprang runt och vi kunde inte snabbt nog komma ur bussen för att få ta barnen i våra famnar igen!
Jag hörde mitt namn ropas från olika håll och hjärtat smälter fullkomligt på mindre än en sekund.
Dom minns. Jag minns och vi är enade igen.
Dom vet att det här kommer att bli jätteroliga dagar och jag vet att jag kommer att vara mer trött än jag någonsin varit men också mer lycklig och jag vet att jag ska ge av mig själv så mycket det bara är möjligt under de få dagar som vi har tillsammans.

Nathalie,Lovisa och Pernilla kände sig nog ganska lyckliga dom med,även om dom inte varit där förut så blev dom snabbt favoriter även dom!
Som sagt man vänjer sig aldrig över att bli mottagen på det viset!

En snabb blick på Victoria över alla huvuden, så vet jag att hon känner precis som jag,
VI ÄR HÄR IGEN OCH NU KÖR VI!

　                                        Anna