Sist ut i tjejligan har vi Lovisa! En brutta som jag tror kan sova hursomhelst och närsomhelst! Jag undrar om hon ens åt på planet ner...? :) Även Lovisa är en tjej med mycket,mycket hjärta!



Min tid i Uganda

För ungefär ett år sedan när jag började fundera på vad jag ville göra som projektarbete var valet enkelt
-jag ville vara med en om en förändring, jag ville göra skillnad.
Idag, ett år efter har jag gjort skillnad, inte hos alla men hos några.
Det är ungefär två månader sedan vi kom hem från vår resa i Uganda och det går inte en dag utan att jag tänker på mina upplevelser och framförallt på mina vänner nere i Uganda.



Jag hade svårt att föreställa mig hur mina resa till Uganda skulle bli, vad jag skulle känna och hur jag skulle ta till mig alla intryck och upplevelser. Det var en nervös och förväntansfull Lovisa som satte sig på planet ner till Uganda. Viktoria och Anna hade berättat för oss att när det kommit till Uganda under deras tidigare resor dit hade de alltid fått ett varmt välkomnade. Eddie brukade tillsammans med elever från Bristol stå dem på flygplatsen men de menade på att detta förmodligen inte skulle ske nu då vi skulle anlända väldigt sent på kvällen till Uganda
- både Viktoria och Anna hade fel.
Det enda jag kommer ihåg att jag omfamnades av massa mörka människor, någon tog min väska och en annan gav mig en stor fin blombukett.
Min resa kunde inte börja bättre, alla var otroligt hjälpsamma och snälla.



Under min tid i Uganda har jag lärt mig mer och mig själv och min omvärld än vad jag har gjort under mitt 19åriga liv. Alla upplevelser från min resa kommer jag bära med mig resten av mitt liv.



Jag älskar barn, framförallt småbarn och när vi första dagen åka till gamla Bristol möts vi av 200 ungar som bara skrek och rusade mot våran buss som rullar in på skolgården. Känslan av att se så många barn springa emot oss och veta hur glada de är att vi är där går inte att beskriva. Tårarna sprutade ut samtidigt som man skrattade och log.


En väldigt rolig händelse som hände var att vi hade inte fått reda på att så som vi hälsar i Sverige, det vill säga när vi vinka,r betyder ”kom hit” i Uganda.
När vi kommer ut ur bussen börjar både jag, Nathalie och Pernilla att vinka- inom loppet av några sekunder hade jag omkring 25 barn runt mig som alla ville hålla min hand eller bara röra mig.




Jag fick redan första dagen en favorit bland alla ungar. Shafik heter han och är omkring 3 år gammal.
Ingen visste hur gammal han var och det visste han inte själv heller. Shafik och jag hade en väldigt speciell relation.
Vi pratade aldrig med varandra- han sa inte ett ord på hela resan men ändå kom vi varandra väldigt nära.
Redan första dagen kände jag hur han sökte efter omsorg och kärlek. Han vill sitta i mitt knä och jag bar runt på honom hela tiden. Efter ett tag somnar han i min famn. När det sedan var dags för oss att åka tillbaka till hotellet försöker jag väcka Shafik men han vaknar inte- han är helt utslagen.
Jag fortsätter att rycka i honom förtvivlat och barnen runt omkring mig börjar slå på honom.
Han rör sig inte. I ren panik tar jag upp min vattenflaska och häller den över hans ansikte och hans mun- för en sekund trodde jag att han var död.
Han öppnar sakta ögonen men han är mer eller mindre helt utslagen. De andra barnen förklarade för mig att han antagligen inte har ätit eller druckit på ett tag. Sedan den dagen hade jag Shafik vid min sida varje dag.



Jag lärde mig under resan att jag fick ut mer av att prata med de äldre barnen. De kunde bättre engelska och delade gärna med sig av sina berättelser. Jag har under min tid i Uganda fått höra berättelser om livsöden som jag aldrig kommer att glömma. Det finns självklart massa att säga om den här resan och jag skulle kunna skriva en bok om allting jag hart lärt mig och upplevt men jag vill avsluta med att uppmana alla att göra en sådan här resa och kom ihåg, minst lilla gör skillnad.   //  Lovisa




Lovisa med lille Shafik...ibland skapas det band som aldrig försvinner..

                                      Anna