I tisdags hade jag också en lyckostund...Då hade en av "storpojkarna" på Bristol tagit med sig mitt lilla fadderbarn Kalema till ett internetcafé för att han skulle få se hur man chattar på internet...Kalema har tjatat på Mbowa länge ( storkillen heter Mbowa...) att han skulle få följa med och jag har också pratat med killarna via deras telefoner då dom yngre barnen varit med på skolan och dom tycker ju det här är väldigt häftigt...!
Anna är i Sverige och dom är där och ändå så pratar vi....!

I Uganda är det så att har man en mobil där man har internet så är facebook gratis...det kostar ingenting att koppla upp sig där medans det i deras ögon är jättedyrt att gå till internet cafe´n.
i Sverige har vi ju det precis tvärtom....

Hursomhelst så hade vi turen att jag faktiskt var online på facebook precis som dom loggade in och jag fick således chatta med mitt fadderbarn!
För andra låter inte det här som en big deal kanske, men det var det för mig!
På nåt vis så kommer man dem närmre och det känns så himla bra!
Han berättade att han hade vart i nån moské (?) nånstans, och att han snart skulle börja skolan efter lovet och att han tyckte mycket om skolan för det var hans framtid...
Min smarta unge! <3

Sedan berättade han också att flera av dom andra barnen på Bristol börjat kalla honom för "Anna"!


-Oj, sa jag det var väl inte så kul?


Joho då tyckte han, det gjorde ingenting, för vita var bra människor :)


Ja...men då så... Kalema Anna är väl vackert? Och dom andra barnen tröttnar väl snart...:)
Jag trodde kanske dock inte att jag påverkat honom i den utsträckningen som jag verkar ha gjort...
Att han är viktigt för mig vet jag ju, men att det blir ömsesidigt är man inte lika beredd på...dom är ju ändå bara barn.

Jag trodde inte heller att jag gjorde nån direkt skillnad på barnen därnere så att dom märkte det....men det har jag ju bevisligen gjort, så det får man väl jobba på lite bättre till nästa gång... Samtidigt så är vi ju bara människor vi också och vi blir påverkade av en del människor lite extra, det är nog inget vi kan göra något åt tror jag,en del fastnar där bara...




Jag med min lille vackre Kalema Anna längst fram i bild... :)


                                     Anna