Ibland infinner sig inte lusten att skriva,så är det bara.Tråkigt men sant. Alltsom oftast bubblar det ur mig hur lätt som helst men nu står det still...

Jag ägnar i stort sett all min vakna tid till att tänka på Bristol, och på människorna i Uganda. Jag skulle så gärna vilja att det försvann ur mitt huvud åtminstone ett litet tag...det blir nämligen lite tröttsamt emellanåt.

Samtidigt så vill jag ju inte alls att det ska försvinna! Jag vill ju det här! Jag vill bara att det ska bli perfekt, och så mycket vet jag, att det målet kommer vi aldrig att nå...
Perfekt existerar inte i Uganda....

Jag vill inget hellre än att åka tillbaka igen.Längtan tillbaka till detta urknäppa land har aldrig tidigare kommit tillbaka så snabbt för mig.Det brukar krypa sig på efter ett år eller nåt sånt, men nu är längtan lika stark som om jag inte varit där alls för bara 7 veckor sedan...

Det finns så mycket att arbeta med och så många människor att arbeta för, så att livet här hemma ter sig fortfarande faktiskt lite ytligt..
Hade det inte varit för att man har sin familj här hemma som betyder så otroligt mycket så hade jag nog tagit mitt pick och pack och stannat där lite längre för att verkligen få se hur dom har det i sina liv...
Jag vill så gärna veta.



En liten pojke som somnat en stund i min famn...det finns inget bättre.


                                  Anna