Det finns en sak som jag har väldigt jobbigt med, och det är avsked....Speciellt då jag lämnar Uganda....Anledningen till det är nog för att jag aldrig vet om jag kommer tillbaka igen, eller om dom som jag vill ska finnas kvar finns kvar ifall jag kommer dit. Det går bra att vara på flygplatsen tills  det är kanske en halvtimme kvar tills avfärd, sen blir det så jävla tungt..

Vi har ju alltid folk med oss som säger hejdå, det är viktigt för dem. 2008 kom Eddie med den del av brassbandet som vi umgåtts med under våra dagar där. Vi visste inte om det och blev överlyckliga! Vi hade redan sagt hejdå kvällen innan så det blev en ren och skär bonus att Eddie hade dem med sig, så då var det mest roligt!

Kramar innan det är dags för oss att ge oss iväg hemåt 2008...

2010 hade vi bara Eddie och hans familj med oss till flygplatsen och så var Sam utvald att få åka med och säga hejdå också. Vilket såklart gjorde mig glad, men också Hampus då även dem blivit vänner under vår vistelse. Det var ett vansinningt tungt avsked. Jag vill aldrig uppleva nåt sånt igen. Jag vet inte varför det blev så men det var hemskt, och jag har aldrig, varken förr eller senare känt mig så förtvivlad.

Inför avskedet 2012 var jag mer beredd på min reaktion, vilket gjorde att jag klarade det bättre (i jämförelse med 2010....), men det var dock ändå inte speciellt bra i andras mått mätt skulle jag tro....

Jag blir så sjukt ledsen och jag vill bara vara ifred, vilket funkar dåligt då man ska checka in och allt....

Den här gången blev vi ditskjutsade i 2 bussar fulla med ungdomar som ville åka med och säga hejdå.

Jag hamnade som ensam svensk i min buss, som jag tidigare berättat om, tillsammans med 15 ugandier och jag hade en lycklig resa till flygplatsen....

Jag fattade ingenting av vad dom sa, men det behövdes inte, jag hörde att dom var lyckliga, och det räckte för mig.

Dom sista stegen innan man lämnar gruppen för att gå igenom första säkerhetskontrollen kommer alltid att vara förknippade med tårar för mig tror jag....jag vänjer mig inte.

Jag är totalt splittrad inombords just då.

Ena sidan av mig vill hem till mina egna älskade ungar, min man, mitt hem och min enkla vardag.

Den andra sidan vill stanna kvar och jobba hårdare än vad vi någonsin gjort för att ge barnen och ungdomarna i Uganda det liv som också dom förtjänar.

Vi lyser upp deras tillvaro under vår tid där, så mycket vet vi, och sveket jag känner inom mig då jag lämnar dem, det kan ni inte ens ana...

                                                               Anna