2 nätter på hotell och jag har sovit som en prinsessa. Jag kommer hem, och kapoff! så ligger jag där och glor igen och tänker på allt som vi måste göra.

Inte måste måste utan vill måste..... För vi måste egentligen ingenting.

Varför ska det vara så förjordat svårt att stänga av? Stänga ögonen hade ju vart en bra start för att sova, men ännu bättre hade det varit att få stänga av känslorna i hjärtat framåt kvällningen...

Fan också. Jag inser att hur vi än sliter så kämpar vi uppför. Det finns, och kommer alltid att finnas problem som vi måste jobba med därnere, det kommer liksom aldrig ta slut.

Men det gör det ju inte här hemma heller, men här är man närmre problemen och man kan aktivt lösa dem själv. Där nere så är vi så geografiskt långt ifrån problemen, dom ska lösas på ett annat språk, tillsammans med människor som har andra värderingar och erfarenheter än vad vi har. Det är inte lätt.

Fast vem har sagt att livet ska vara lätt egentligen?

Mitt i allt det här så utvecklas ju också jag, Jennie och Victoria.

Vi lär oss att se saker på ett annat vis och blir vi nog också starkare inombords.

Det här är ju ett äventyr som heter duga. Hur många får vara med om nåt sånt här?

Jag är tacksam trots allt, sova kan jag göra sen.

                                                       Anna