Jag vet vad vi har gjort i Afrika....

Jag vet att vi har varit med och byggt upp en skola för fattiga barn i slummen i Kampala.

Jag vet att vi varit med och förverkligat en mans dröm om att hjälpa barn som ingenting har....jag vet det.

Men jag kan ändå inte riktigt FÖRSTÅ det.

Hade jag hört om att någon annan hade gjort det så hade jag antagligen blivit grymt imponerad och undrat hur dom klarat av det....nu känns det bara helt självklart. Självklart och ingenting som jag ser som nåt fantastiskt eller unikt. Det var bara tvunget att göras helt enkelt.

Det finns tillfällen, som tex igår då jag läste en text som Jennie hade skrivit om vårt arbete och det liv vi har fått den äran att dela med människorna i Uganda, då blir det som ett slag i magen och jag kan för en stund se det goda i det vi gjort.

Jag kan se att det inte är något som varenda människa gör och jag kan känna mig stolt över vad vi åstadkommit.

Det känns som att hon har skrivit om några andra människors upplevelser och arbete....

Jag är ju bara Anna, Jennie är Jennie och victoria är Victoria....

Vi är ju bara helt vanliga....fast ändå gör vi nåt ganska ovanligt.

Och ibland, men bara ibland så kommer det ifatt mig.

                                                            Anna