En kille som vi alla har i hjärtat och har haft sen första stund är Derrick.

13 år gammal när vi träffade honom första gången, nu fyller han 18.

 

 

Derrick tar ingen plats och han begär ingenting. Han finns där bara.

Alltid nära, men aldrig främst.

Problemet vi har med Derrick är att han är jätteduktig på att spela i brassbandet.

Det i sig är ju såklart bra, men det gör ju att han ofta är borta från skolan då vi är där.... Dels är han ju för gammal för att gå på Bristol, han går i secondary och det gör han på Emmanuel College i närheten av Bristol.

Så dagtid då vi är på Bristol så är han där och sen är dom ute på massa functions och då är nästan alltid Derrick med. Det gör att vår känsla efter varje resa är

`Vi fick för lite tid med Derrick.....` 

Den här senaste resan var inget undantag tyvärr.....

 

 

 

Derrick bor på skolan tillsammans med 2 av sina systrar och jag har skrivit om dem förut...

Iallafall så har Derrick de 2 senaste kvällarna  haft möjlighet att låna en telefon av någon och då varit inloggad på facebook så vi har kunnat prata där, och det är så himla skönt att kunna nå dem....Jag har sagt det innan och jag kommer att säga det igen. De små barnen i all ära, dom är ljuvliga! Men, det är dom större som har saker att lära oss och det är dom större som mest behöver få prata.

 

 

Jag ser den gänglige artonåringen uppkrupen i översta slafen i våningsängen. Där han förvarar sitt liv i en blå plåtbox och där han samlar energi för en ny dag.Med en röd keps bredvid sig som tillhört min son Elias, och som var hans sätt att visa Derrick att dom var vänner genom att lämna den till just honom.

 

Jag frågar honom hur länge han bott på Bristol och svaret kommer.......

Jag förstår att han antagligen har tillbringat den största delen av sitt liv där och antagligen kommer att göra det så länge som det är möjligt.

 

 

Men vad händer sen? Vad händer om dom inte blir starka nog att stå på egna ben?

Eddie kan ju inte ha dem på Bristol när dom är 25 liksom...

Jag vet inte det, och just nu vill jag inte veta det heller.

Sanningen skulle antagligen göra för ont.

 

                                                                            Anna