Jag är bara på besök.
Jag hamnar som så ofta framför bilderna från Uganda. Vanliga bilder och det vi videofilmat....
Jag blir lycklig samtidigt som det inte finns något annat som smärtar mig så.
Sam har filmat och fotat då maten delas ut på festkvällen....Kön ringlar sig lång av barn som väntar på sin tur.
Här är det lätt att tro att man bara känner en enorm lycka. Men just den här stunden var den värsta på hela resan för både mig och Jennie. Så delade känslor inför en verklighet som vi inte kan förändra.
Sam hittar oss med kameran utan att vi vet om det. Både Jennie och jag lika ledsna och jag går till slut iväg för jag orkar inte se mer....det blir för mycket och jag hanterar det dåligt. Jag går undan och förbannar mig själv för att jag inte kan hantera det jobbiga annorlunda. Jag ger mig själv 10 minuter på en tom plats på skolan för att samla mig, men förstår också då att bilderna kommer jag att bära med mig betydligt längre än så.
Vad som rör sig inuti Jennie , det vet bara hon....
I min värld är det inte värdigt att äta hur en plasthink som några av barnen gör.
Hinkar som barn i vårt land har när dom gräver i sandlådan...
Jag kan inte vänja mig vid de synerna, och jag vet inte om jag vill vänja mig heller.....
Det känns som att jag skulle acceptera det då. Och jag gör inte det.
Visst kan vi köpa tallrikar till dom allihopa, det handlar inte om det.
Men för dem är det okej att äta ur en hink, det är för mig som det inte är det.
Men det är inte jag som avgör vad som är okej.
Den världen är deras, jag är bara där på besök.
♥
Anna
För står att det är många bilder och scener ut barnen på bristols liv på era näthinnor, bilder som smärtar . Än då har de er och framför allt så klart Eddie som hjälper och stöttar. Utan er hade det varit än värre . Det som ändå slår mig när jag ser bilderna är alla leende . Kram
Just deras leenden har räddat oss många gånger! Hade dom varit ledsna så vi såg det hela tiden hade man aldrig klarat att vara där.... Kram!
Skönt att ni är så kloka att ni inser att det är de själva som avgör vad som är ok, även om det känns jobbigt att se. Man ska hjälpa människor i nöd, men man kan inte ändra på allt, det måste ske på deras villkor. Kram
Precis så är det... Vi ser men vet att vissa saker kan vi aldrig ändra på...kram!
Balansgång på väldigt hög nivå, det är det ofta för er. Jag tycker ni gör det med briljans. Svårt det där med att bara acceptera att det är deras värld, så väsensskild från vår i många lägen. Men leendena väger upp allt!!! Underbara ungar <3
Kramar
Vi balanserar ständigt, och hoppas på att inte falla för många gånger....! Ungarna är underbara! ❤ Kram!
Förstår hur du tänker och förstår att det måste kännas så himla jobbigt, för man vill inte att någon ska behöva ha det så... Barnen ser dock glada ut när de ser er, så det måste ju kännas jättebra! Ni gör skillnad!
Kraam
Petronella
Nä, man vill inte det, men man vet att det är så. Dock förändras inte känslan inuti.... Barnen har ett ständigt leende på sina läppar då vi är där och det är ljuvligt att se!
Kram!
Så sorgligt! När man tänker på sina egna barn känns det så hemskt att inte alla barn får ha en mamma och pappa som älskar dem...
Det är livsfarligt att tänka in sina egna barn i situationerna där...då bryter man ihop. Men allt som oftast gör man det iallafall. Men visst borde alla vara älskade...
Jag förstår dig precis, det är alltid med blandade känslor man har då man ser sådant här. De ska leva i det jämt, vi kan åka ifrån det. Vi hade ett fadderbarn ett tag, men sedan fick vi inte betala för honom längre då de flyttat till ett "rikare" område, men med sannolikhet så tvingades nog han att börja jobba trots att han var runt 10 år då eller något, det var hemskt att tänka så, men de sa det på plan med att det kunde vara så.
Tack för raderna hos mig
Man önskar ibland att man inte visste så mycket... Men samtidigt så vill man veta.
Tack!
Ni är underbara!
Jag blir så lycklig över ert engagemang för Bristol.
Jag hade aldrig kunnat drömma om att det vi en gång startade kunde få sådana proportioner. Och oavsett vilka jobbiga känslor ni upplever måste ni ändå inse att ni är delaktiga i varje barns glada leende. Känn stolthet! Varma kramar till Er! Torgerd
Torgerd! Nu fick jag gråta en stund. Tack så jättemycket! Vem hade kunnat ana att det skulle bli nåt sånt här? Vi är tacksamma för det här varje dag och vi är stolta....Massa varma kramar tilbbaka och tack för att du kikade in! Anna
Visst var det första gången jag läste er blogg, men jag lovar, verkligen inte den sista. Kram Torgerd
Tack....kram!
