Som ni vet så hade vi ju lilla Nelson med oss på vår resa. Denna lilla docka spred sådan glädje var han än var. Vi blev ju också väldigt fästa vid honom men vi visste ju att det fanns fler än oss som ville vara nära honom.

 

Barnen på Västanvindens försklola hade ju såklart saknat sin kompis under dom veckor som han var borta. Vi hade ju tänkt att han skulle få komma tillbaks strax efter vår hemkomst men tiden går ju som bekankt fasligt fort och det blev liksom inte av. Men så förra veckan så fick han då äntligen komma tillbaks!

 

Personalen på Västanvinden hade denna gång inte pratat så mycket om att han skulle komma just denna dag. Förra gången så började barnen vänta otåligt så fort dom berättade om Nelson, så denna gång höll dom det lite hemligt. Barnen blev otroligt glad att träffa honom igen. Vissa blev lite förlägna medan andra sprang fram till honom. Det känns helt fantastiskt hur barn kan visa samma glädje när dom ser honom. Det är samma glädje både här i Sverige som i Uganda.

 

Barnen fick Nelson att känna sig välkommen och vi satte oss ner tillsammans med barnen och tittade på alla kort vi hade med oss. Frågorna som kommer från barnen är helt underbara. Det är ju både för och nackdelar med alla yrken men vad mycket roligt som personalen på en förskola måste få höra. Vi tog oss igenom korten med mycket skratt och många frågor. 

 

Nelson vandrade från famn till famn och han fick snabbt byta kläder då vi hade med oss extra kläder åt honom. Efter att vi tittat på korten och boken som vi hade gjort om Nelsons resa så blev det en liten fruktstund för Nelson och barnen. Fruktstunden blev inte så lång då barnen inte riktigt hade tid att sitta stilla då dom hade bråttom ut med Nelson.

 

Ut genom dörren försvann vår vän tillsammans med alla glada barn. Det kändes bra att han fick komma hem igen. Anna och jag satte oss i bilen och körde hemåt, glada över besöket och över att vår resekompis Nelson fortarande sitter och väntar på oss hemma hos Anna, redo för nya äventyr......