Då var det söndag igen. Känner att jag upprepar mig men, veckorna går alldeles för fort nu. Det är både på gott och ont. Det goda är att Anna snart är på väg till våra vänner men det känns som att allt runt om kring en bara försvinner förbi utan att man hinner att ta vara på det och det känns tråkigt tycker jag. Men det är väl det som kallas livet kan jag tänka och det är dom små stunderna man måste ta tillvara på. I går hade jag många sådana stunder som jag försöker uppskatta och vara tacksam för. Sol och värme som jag älskar, massa tvätt som får torka ute i solen, alla rabatter i trädgården är nu ogräsfria, alla massa goa kramar från min brors lilla pojk och en fantastisk kväll hemma hos Anna tillsammans med våra familjer för att fira Jimmys 40 årsdag.

 

När vi var hos Anna i går så satt vi och kollade massa filmklipp från våran resa i februari. Det är en sådan lycka man ser både hos oss och hos barnen. Skratten, ljuden, kramar, glädjen, nyfikenheten, musiken, lukterna och alla välbekanta ansikten gör att man känner tårarna bränna i ögonen. Tårar av glädje givetvis, men för min del också av sorg och kanske en liten del av besvikelse.....

 

Jag är så otroligt glad att Anna alldeles snart får uppleva allt detta igen men jag kände också att min egen sorg över att jag inte vet när jag får komma tillbaka växte i går kväll. Jag VILL ju också dit igen!! Jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket jag än vänder och vrider på situationen, den är som den är och det blir som det blir men jag saknar dom något oerhört mycket och idag känner jag mig lite nere när jag tänker på alla fantastiska möten som jag inte får uppleva denna gång.....