Gamla kläder blir som nya!
Hemma hos oss och gissningsvis hemma hos flera utav er så blir det en liten genomgång i barnens garderober inför skolstarten. De kläder som barnen har växt i från skall tas bort och nyinköpta och kanske lite ärvda kläder ska in. Hemma hos oss så läggs allt i färdiga högar - en ugandahög och en skänka vidarehög.
Tyvärr tycker jag att vi lever i ett alldeles för stort slit och släng samhälle. Det köps nytt i parti och minut fast man kanske redan har något liknande hemma eller bara för att man "måste" ha något nytt till bjudningen man ska iväg på...... Så med andra ord så är det nästan nya kläder som rensas ut ur våra garderober.
Nu inför Annas resa så får vi frågan lite då och då om vi ska ta med oss kläder ner till barnen. Svaret denna gång är tyvärr nej. Nej för att platsen är så begränsad då Anna reser ensam. Det ulitmata är ju när vi kommer iväg några stycken då vi automatiskt också får fler resväskor att fylla.
Men kläderna vi har haft med oss genom åren har ju gett så mycket glädje för barnen när vi har kommit ner. Dels för att dom verkligen behöver kläder då många många av barnen bara har sina skolkläder och kanske bara ett ombyte utöver det. Sedan slits kläderna något oerhört då dom tvättar sina kläder för hand varje dag efter skolan.
Vår första resa 2008 var lite tafatt när det gällde klädutdelningen. Vi hade fått berättat för oss att det minsan var fotbollskläder/fotbollsskor och vanliga skor som stod väldigt högt på listan. Så det året fylldes resväskorna med det samt skolmaterial och en uppsjö av gosedjur.....
På trappan till gamla Bristol så radades våra resväskor upp inför alla barnen. Det var det första mötet oss emellan och jag kan med handen på hjärtan än idag säga att det känndes fruktansvärt att stå inför barnen och visa det vi hade med oss och höra barnens åh eller jubel när vi tog upp något och visade dem. Jag kände mig som om vi var bättre än de på något obekvämt sätt allt jag ville var ju att bara vara där och stå brevid barnen ......
Fotbollklubben på orten där jag och Anna bor skickade med gamla matchställ och där fann vi ju loggan från vår arbetsplats lite fint på ett shortsben.........( vad unga vi ser ut år 2008!)
Under resorna ner under åren som följt har vi ändrat vårt sätt att packa och vårt sätt att försöka lyssna och fråga vad som dom verkligen behöver. Klädutdelningarna har skett på lite olika sätt varje år men vad som är likt varje gång är den inre känslan som infinner sig. Det är fruktansvärt att se hysterin som blir och att det samtidigt gnager i en att det är kläder som vi i överflöd bara lägger undan hemma för att vi istället köper nytt.....
I år när Anna och jag var nere så bestämde vi att det får bli någon form av ändring på klädutdelningen. Dels för att få våra känslor inför klädutdelningen att bli till något som vi kan se med glädje på och dels för att förhindra hysterin som infinner sig.
Dagen då vi skulle ut till skolan och göra klädutdelningen strulade till sig lite och klockan blev mycket innan vi och väskorna var på plats. Men vi kände nog att vi ändå skulle köra på då det var skönt att bli av med alla väskorna som var fyllda med massor av kläder. Klädutdelningen denna kväll skedde då bara de boende barnen och ungdomarna var där.
Hemma hade vi märkt väskorn så gott vi kunnat med storlekar och om det var tjej eller kill kläder. Detta underlättade när vi la fram alla kläderna på bänkarna i klassrummet. Vi fick god hjälp av de äldre ungdomarna och samtidigt som dom hjälpte oss så vet man att dom växer utav att få hjälpa och att dom får känna sig utvalda.
Derrick hjälper oss att skriva upp namnen på alla dom som fått kläder. Allt för att inte missa någon!
Provingen av kläder har börjat
Kanske inte alltid som kombinationen av klädval blir så lyckat, men nya hela och rena kläder känns bra att kunna hjälpa dom med.
Är dom inte helt ljuvliga i sina nya kläder Calvin och kompisen Andrew
Det var mycket stoj och stim även detta år men vi har lärt oss och den galna hysterin uteblev och det kändes väldigt skönt. Vi kunde hjälpa dom med att prova vad som passade. Vi hade mycket fina kläder med och även en del alldeles nytt men hur mycket vi än planerar och tänker så blev det lite som felade. Byxor hade vi alldeles för lite av och kläder till dom äldre ungdomarna tog slut lite för snabbt. Detta löste sig dock på ett bra sätt. Dagen efter så åkte Sam och Muteesa till en marknad och köpte kläder och fyllde två stor väskor så att det räckte till alla dom som inget fick. Detta kunde vi göra tackvare att vi hade pengar med oss från alla fantastiska människor i Sverige.
Byxor fick vi berättat för oss av Anne, Eddies fru, att det är det som dom gärna vill ha. Det är dyrt i uganda att köpa rejäla hållbara byxor så som jeans så det har oftats föräldrarna inte råd med. Detta är något vi givetvis lägger på minnet inför nästa resa med klädutdelning.
Vi har lärt oss genom åren hur allt fungerar i ett land som Uganda, ett land som inte alls ser ut som vårat. Vi har kommit barnen och ungdomarna närmre efter åren som gått och det gör inte lika ont att uppleva dessa klädutdelningar längre. Jag hoppas och tror att vi kan fortsätta med detta då lyckan i ögonen är så vacker när man ser dom svänga runt i sin nya kjol eller när man ser dom ta på sin nya luvtröja när kylan efter ett regn har gjort dom frusna.....
Jennie
Kommentarer
Trackback
