Vilken härlig sommar vi har fått, man blir alldeles lycklig! Här hemma tuffar vi på och tar dagarna som dom kommer och även om solen har visat sig från sin bästa sida denna sommar så får den gärna stanna mina sista två semesterveckor också......

 

Det "stora" denna vecka måste nog ändå vara att ni alla nu vet att Anna ska tillbaka till våra fantastiska ungar och alla våra vänner som har utökats sedan vi var där för första gången 2008. Det är ändå med lite sorg i hjärtat som jag även denna gång beslutat mig för att inte följa med. Missförstå mig inte, jag är otroligt glad för Annas skull då jag vet hur mycket även hon har längtat över att få komma tillbaka, men jag skulle så gärna viljat vara med henne denna gång. Det är en sådan otrolig spänning som byggs upp under tiden fram till en resa. Det är så mycket praktiskt som ska fixas, pengar som ska samlas in, det ska packas in i minsta gram, kontakten med Eddie blir mer intensiv inför en resa. Hur ser det ut på skolan denna gång? Har där kommit nya barn, hur ser det ut i sovsalarna, har våra barn växt, känner dom samma för oss så som vi känner för dom osv.....

 

Allt detta fantastiska missar jag denna gång och det gör ont även om beslutet för min del var ganska lätt att ta. I bland fungerar det inte rent praktiskt med det liv som man lever här och nu. 

 

En del av mig kommer ju ändå få resa dit. Anna som känner mig så väl vet vad hon ska göra för att jag och kanske även barnen ska få känna att jag ändå är där.

 

På facebook har det kommit frågor från dom äldre ungdomarna varför inte jag kommer när Anna kommer. Det är ju inte så svårt att förklara, det är bara att säga sanningen. Kanske det är svårt att förstå för människor som lever i ett så otroligt fattigt land att förstå varför vi som i deras ögon lever ett rikt liv, inte bara kan åka. Sanningen är ju fortfarande den samma i vilken del av världen vi än lever i - även vi måste jobba och spara  för att överleva och att det även för oss är otroligt dyrt att åka till dom.

 

Vad jag vill säga är nog egentligen att av oss två, är Anna den som kommer klara detta med att resa ensam bäst. Hon är så otroligt duktig på att se alla för vad dom är, hon får Eddie att skratta det mest härliga skratt jag vet, hon är orädd på ett bra sätt och hon har en stor famn där det rymmer många i.

 

Anna liksom mig har lämnat en del av våra hjärtan hos barnen och hos våra vänner, och då måste man tillbaka lite då och då för att fylla på det igen....

 

 

Jennie