Man vet aldrig vad livet har med sig till en, och det tycker jag är bra för man hade aldrig orkat då....

 

 

Men en sak vet jag.... jag kommer för alltid att vara oerhört tacksam över det som vi får uppleva nu och som vi har fått vara med om de senaste 5 åren. Det finns ingen som kan ta det ifrån mig och jag kommer att bära med mig det här för all framtid.

Oasett vad som händer så har jag lärt mig massor! Jag har lärt mig saker om Uganda,om barn,om fattigdom och en massa andra saker och jag har framför allt lärt mig saker om mig själv....

 

 

Jag visste inte att jag kunde känna såhär mycket....Jag trodde att jag var en ganska tilknäppt typ som bara kunde älska mina egna men det visade sig vara helt annorlunda....Jag trodde heller aldrig att jag skulle hamna i ett U-land och dessutom åka tillbaka dit gång på gång och sedan älska varenda sekund av det.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna böna och be om hjälp för att 400 barn på en skola i Uganda skulle kunna få ett drägligt liv....

 

Men jag gör allt det här och lite till.... Min tacksamhet över att Sam skickar bilder så att vi ska få se hur barnen övar för att kunna marchera med instrumenten till deras spelningar, eller bilder från en av sovsalarna där mitt egna lilla fadderbarn ligger och sover i en tröja som han burit sedan 2010 och som har mer hål i sig än vad den har hela stycken, eller hur en grupp pojkar bara samlats för att bara prata lite... Sam vet att vi vill se och han gör det möjligt för oss. När vi är så där fasligt långt borta ifrån dem så känns bilderna gott nog, i alla fall för stunden, och jag vet att det inte finns någonting jag inte skulle göra för dem....

420 skitiga,fattiga,och i många fall föräldralösa barn tog mig med storm och jag älskar dem mer än vad jag själv förstår....