Nu börjas det....
Idag åkte första väskan ner ifrån vinden igen, och hamnade på det lilla rummet som jag använder som mitt kontor.
Kontor är väl att ta i egentligen... det är på väg att förvandlas till ett Ugandarum med kläder som ska tas med ner,insamlingsbössor,dockor,fotografier och papper till förbannelse och allt rör det Bristol....
Dockan Charlie som fann sin famn då vi senast var nere...
Jag behöver förbereda mig mentalt den här gången på ett lite annorlunda vis än vad jag brukar känner jag.
Inte så att jag oroar mig eller nåt sånt, utan mer att jag behöver landa i känslan av att det bara är mig det hänger på väl på plats i Uganda att det blir bra. Och därför behöver jag vara så väl förberedd som det bara är möjligt. Här hemma innan avresa så hjälps vi åt Jennie och jag precis som vanligt...
Sen är saken den att det inte spelar nån roll hur mycket vi än planerar hit och dit i Sverige för väl i Uganda kan precis vad som helst hända iallafall, och det blir inte alls som vi tänkt!
Det blir oftast inte sämre.... det blir bara annorlunda :)
Nu kommer jag ju inte ha möjligheten att snabb bolla en tanke med Jennie som vi är vana vid, eftersom hon befinner sig på hemmaplan.Jag kommer inte heller att ha den tryggaste av axlar att luta mig emot när jag sett eller känt nåt som blir för mycket just då....
Många av kvällarna när vi är tillbaka på hotellet efter en lång dag på skolan, för att förbereda inför dagen efter, så pratar vi mycket. Om vad vi sett, känt eller vad som vi måste göra eller inte göra.Tårar och skratt ligger oerhört nära varandra i Uganda. Bristen på mat,sömn och tröttheten som kommer med det, gör såklart sitt till att alla känslor ligger och bubblar på ytan.
Nu kommer mitt sällskap att vara 2 fantastiska Ugandier istället på kvällarna,men det blir aldrig detsamma.
Jag säger inte att det inte kommer att bli bra, utan mer att det är en ny situation jag ställs inför, och att det ska bli intressant att se hur jag hanterar den!
Resväska nummer 2 som ska med, väntar jag just nu på att den ska packas upp, för den har precis varit i Turkiet en vecka. Inatt fick vi hem en solbränd,saknad och trött dotter. Jag och min man antagligen mer lyckliga än henne över att hon ääääntligen är hemma! Huset är liksom inte detsamma utan henne.
Vår semester går mot sitt slut och på måndag drar vi igång igen allihopa,mer eller mindre.
Mellanpojken gör sin sista dag på sommarjobbet idag och på måndag börjar en ny tid för honom,gymnasiet!
Dom andra 2 börjar skolan på tisdag och onsdag. Sommaren är den bästa av alla årstider tycker jag och det finns inget som mäter sig med den, men oktober lockar....jag skulle ljuga om jag sa nåt annat!
Spretigt inlägg inser jag nu när jag läser igenom det..... Men det speglar mitt inre just nu ganska bra så jag låter det vara så! Tankarna är inte samlade och jag är inte fokuserad på något överhuvudtaget.
Men det kommer....det gör det alltid!
Anna
Vi behöver hjälp till våra barn.... Tjatigt,javisst! Vi kan inte själva göra underverk, men tillsammans så kan vi!
Varje krona gör skillnad.Och inuti en själv så känns det alltid också bra att hjälpa...
8388-1,4 140 970-7
Anna, allt kommer att gå jättebra.Eftersom jag läser bloggen varje dag,känns det som jag känner era vänner litegrann, och du kommer att vara trygg tillsammans med dem.
Kram Lisbeth
Det kommer säkert att gå hur bra som helst!
Gott att få hem dottern. Vet hur det är med barn på vift...
Trevlig helg!
Anna, det kommer att bli jätte bra. Mitt och min mammas bidrag kommer i veckan, har varit lite Slö. Åh Charlie ibland fladdrar mina tankar iväg och hamnar hos honom i Uganda jag funderar hur har han det hos sin nya vän, finns han kvar. För även om han är en docka så blev han lite verklig , när han gjorde sin resa tillsammans med er. Här hemma i Sverige finns ju den riktiga Charlie en fin kille och när vi ses pratar vi faktiskt om dockan och vad den betyder både för honom och förhoppningsvis för den famn han hamnade i. Får nog blogga om din resa och den Hjälp som behövs imorgon.
Kram kram
Du kommer att fixa det !! Det är så spännande att följa dina förberedelser och tankar inför din resa. Upplever det som om man är med på ditt/ ert tåg och det känns meningsfullt. Säg till om jag kan göra något.
Tur att du har tid att förbereda dig både mentalt och praktiskt. Förstår att det blir en helt annan situation denna resa. Hur ser din familj på din kommande resa? Är de oroliga för dig?
Sv; Tack för dina uppmuntrande ord.
Kram
